Åh vad skönt efter den bussresan att komma hem till mitt härliga rum på ntoto. Bussen var kaos, det var så varmt! Flera spydde och ett gäng unga killar sjöng och klappade så man fick ont i huvudet. Jag läste i alla fall ut män som hatar kvinnor och den får bra betyg för att vara deckare eftersom det är en genre jag en gång i tiden läste mig övermätt på.

   Ännu lyckligare blev jag när tre brev från Sverige väntade mig i Addis Abeba.

   Trots att jag delat säng med sofia som har loppproblem nu några nätter har jag klarat mig undan, trodde jag. Nu senaste natten fick jag fyra bett på benen. Nu blir man aldrig av med dem säger de. Men alla här har loppor så det var bara en tidsfråga. Speciellt för oss som är mycket med fattiga barn.

Volontärstilen

   Idag när jag såg mig i spegeln för första gången på fem dagar behövde jag skratta lite, för framför mig såg jag den klassiska bilden av en volontär, Haha! Jag har verkligen köpt hela kittet. En vid kjol till strax över knäna, enkel tshirt till, rastaflätor och diverse armband köpt av medlidande med någon påträngande försäljare, stora afrikaörhängen, sjal såklart och en flagande näsa. Hahahaha jag som lovade mig själv att inte falla dit. Man vad? Jag har vad som är praktiskt i värmen samt okej med kulturen.

   Det var helt obeskrivligt skönt att duscha efter fem dagar och jag antar att jag borde pilla ut flätorna också som börjar se ut som dreads, men det är så skönt att slippa göra något med håret så de kanske får vara kvar några dagar till.

   Idag ska jag köpa oljefärger så jag kan börja måla! Tihihihihi jag är pepp!

   Imorn borde skolan börja, men nu går det rykten om att den kanske skjuts fram till efter meskel som är på fredag. Håhåjaja vi får se hur det blir. Det är ju inte direkt ett problem att folk jobbar ihjäl sig här. Begreppet gå in i väggen finns inte. Men jag tror jag gör det snart om de inte låter terminen dra igång. Jag blir galen!

   Idag har vi lånat hästar och ridit runt lite i det vackra landskapet, det var nice. Vi träffade några trevliga amerikaner som gör någon biologiskt undersökning här så de lunchade vi med. En annan vit som visade sig vara en riktig kuf träffade vi också, han kallades för fisk fast på engelska och var hm, Minst sagt speciell. Hans avskedsord till David var: "your friend miriam is really cute, you must tell her that" Han hade kunnat vara min pappa, obehaglig kille det där.

Arba minch

   Igårkväll åkte vi till arba mich för att kunna tillbringa en dag här innan bussfärden hem. Dagen har varit händelserik, David och jag bestämde oss för att vara riktiga turister och bokade en krokodilsafari medan Sofia och Wondo stannade hemma. Safarin var nice, även om jag hade en rejäl fight med en av guiderna som försökte lura oss på pengar. Jag lärde känna ett rikt etiopiskt par från addis abeba under safarin. Tjejen tog mitt nummer och tyckte att vi ska gå till skönhetssalong ihop i Addis. Varför inte? Det är så kul, hon är en sån kontrast till de jag jobbar med. De är verkligen olika samhällsskikt.

   När vi kom tillbaka och gick till ett ganska lyxigt hotell för att köpa lunch blev vi ganska förvånade när ingen mindre än allas vår fisk från chencha sitter vid ett bord. Läskigt med en förtioårig stalker. Vi hälsade men sen sa jag att vi ville sitta vid ett annat bord. Han tog lite illa upp men ärligt? Man måste väl inte vara jättetrevlig mot äldre män som stöter på en? Jag är inte som David som är snäll mot alla.

   Middag idag åt vi på vårt "hotell". Det tog ett tag innan vi insåg vad klubben på compaondet (stavas?) var för slags ställe. Då och då lämnades lokalen av en äldre berusad man och en yngre lättklädd tjej. Åh så tragiskt med alla prostituerade.

   Det här har inget med resan att göra men Sofia berättade att en av de första gatupojkarna som WSG hjälpte, och som jag träffade pa nyarskalaset hade pratat om mig. Han klagade först på att amerikanska tjejer var dirtydirty men sa sen att jag däremot var en comedianman. Hahaha jag antar att man får ta det som en komplimang.

   Åh nu har pojkarna Sofia sponsrat spridits som för vinden till sina barndomsbyar. Vi får se om de kommer tillbaka. Det vore ju fint om de vill återförenas med sina familjer, samtidigt som jag kan tänka mig att det är svårt för någon som bott i stan i tio år att flytta tillbaka till att leva väldigt enkelt och kanske inte ha möjlighet till skola.

   Idag har det varit helt fantastiskt, jag kan knappt beskriva hur fint det har varit. Wondo, som jag pratat om innan, Sofias etiopiska vän, har släkt har i trakten som han inte träffat på 10 år och de har vi varit och hälsat på. Det var två och en halv timmes promenad dit, och tro inte att det fanns en väg. Nänä. Däremot gick vi i jordens kanske vackraste landskap, upp och ner för bergen och det var så vackert! Helt otroligt. Jag kan inte beskriva det, man är så högt upp och ser så långt och det var sol och.. Ja. Jag är salig.

   Det var helt underbart att se hur alla tog emot wondo som om han bara varit borta i några dagar. Vi var de första vita i byn, åtminstone sa de det. Vi blev bjudna på något slags rostad korn i hyddan samt kokt potatis och te gjort på kaffeblad. Det sistnämnda var en smakupplevelse jag sent glömmer. Det. Var. Äckligt. Jag tvingade i alla fall i mig en halv kopp men Sofia och David sa blankt nej.

   Men fatta vad fascinerande. Livet i byn vi var är så långt från livet i Addis man kan komma, ännu längre från livet i Sverige. Men det är ingen minoritet i Etiopien som lever som de. Och på något vis tycker jag det kändes som att de fattiga på landsbygden har det bättre än de fattiga i stan. Folk som vilar sig på sina gräsmattor var ingen ovanlig syn, och de var glada och vänliga. I och med att många aldrig sett en vit var det heller inte så att man blev dränkt av tiggare, bilden av att alla vita är stenrika har inte nåt till avkrokarna än.

Vägen hem var ett äventyr, det hade regnat och leran som på vägen dit varit hård och sprucken var flytande. Vi slirade ner för sluttningarna och kämpde oss uppåt. Utan hjälp från Abraham som höll min arm i ett stadigt grepp hade jag helt säkert ramlat fler gånger. Wondo hjälpte sofia men David klarade sig själv.

   Ah har ni tuggat sockerrör föresten? Det var gott. Speciellt efter den leriga strapatsen.

   Åh nu har pojkarna Sofia sponsrat spridits som för vinden till sina barndomsbyar. Vi får se om de kommer tillbaka. Det vore ju fint om de vill återförenas med sina familjer, samtidigt som jag kan tänka mig att det är svårt för någon som bott i stan i tio år att flytta tillbaka till att leva väldigt enkelt och kanske inte ha möjlighet till skola.

   Idag har det varit helt fantastiskt, jag kan knappt beskriva hur fint det har varit. Wondo, som jag pratat om innan, Sofias etiopiska vän, har släkt har i trakten som han inte träffat på 10 år och de har vi varit och hälsat på. Det var två och en halv timmes promenad dit, och tro inte att det fanns en väg. Nänä. Däremot gick vi i jordens kanske vackraste landskap, upp och ner för bergen och det var så vackert! Helt otroligt. Jag kan inte beskriva det, man är så högt upp och ser så långt och det var sol och.. Ja. Jag är salig.

   Det var helt underbart att se hur alla tog emot wondo som om han bara varit borta i några dagar. Vi var de första vita i byn, åtminstone sa de det. Vi blev bjudna på något slags rostad korn i hyddan samt kokt potatis och te gjort på kaffeblad. Det sistnämnda var en smakupplevelse jag sent glömmer. Det. Var. Äckligt. Jag tvingade i alla fall i mig en halv kopp men Sofia och David sa blankt nej.

   Men fatta vad fascinerande. Livet i byn vi var är så långt från livet i Addis man kan komma, ännu längre från livet i Sverige. Men det är ingen minoritet i Etiopien som lever som de. Och på något vis tycker jag det kändes som att de fattiga på landsbygden har det bättre än de fattiga i stan. Folk som vilar sig på sina gräsmattor var ingen ovanlig syn, och de var glada och vänliga. I och med att många aldrig sett en vit var det heller inte så att man blev dränkt av tiggare, bilden av att alla vita är stenrika har inte nåt till avkrokarna än.

Vägen hem var ett äventyr, det hade regnat och leran som på vägen dit varit hård och sprucken var flytande. Vi slirade ner för sluttningarna och kämpde oss uppåt. Utan hjälp från Abraham som höll min arm i ett stadigt grepp hade jag helt säkert ramlat fler gånger. Wondo hjälpte sofia men David klarade sig själv.

   Ah har ni tuggat sockerrör föresten? Det var gott. Speciellt efter den leriga strapatsen.

   Jag hann nämligen först till ert mekka. Sheshemani skiljer sig inte mycket från andra etiopiska småstäder, förutom kyrkan i rastafärger där man, inte vet jag, men ber till heile selassi kanske? Och killarna i rastahår som strosar omkring. Jag har hört att bara svarta får bosätta sig där och att många afroamerikaner gjort det.

   Jag har ingen aning om vad jag skrev i senaste inlägget så jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Jag har gjort rastaflätor, sa jag det? Det var väldigt mycket på impuls, min vän på ett supermarket hade lunch så hon visade mig ett bra ställe. Hoho det var trevligt, jag blev bjuden på kaffe och fick fnissa med afrikanska kvinnor. Det känns som att jag faktiskt har upptäckt ett ställe där kvinnor umgås förutom köket. Det har jag efterlyst ett tag nu. På caféerna är det bara par och män. David satt med ett tag och betraktade facinerat kvinnornas värld, men jag måste säga att snacket inte riktigt tog fart innan han lämnat lokalen. Oj vad etiopier gillar att skvallra hörni!

   Nu är vi då i alla fall i Chencha eller hur det nu bör stavas med våra bokstäver. 18 timmar totalt har vi åkt buss, och ni som har åkt långfärdsbuss i Afrika vet vad jag pratar om. Två pauser fick vi, en för mat och toa och en för bara toa. Den sistnämnda såklart där det inte fanns någon toa, bara ett öppet fält. Lättare för killarna, svårare för mig. Tur att jag hade kjol! Kjol är bra kissainaturenplagg.

   Igår var vi på friendshipcenter, ett shoppingcenter som ligger på den fancy gatan bole, Addis kronjuvel. Det var ett skämt. Ärligt. Här handlar rika addisbor asienproducerat öststatsmode från tidigt nittiotal till ockerpriser. Inne på en butik hittade vi HM-tröjor där de hade försökt ta bort H:et från alla lappar så att det bara stod M och alla butiker verkade ha en förkärlek till genomskinligt, leopardmönstrat och urringat. Där köpte vi inget utom varsin pizza, jag sabine och maria.

OBS! Jag har nytt etiopiskt mobilnummer från och med nu! Ringer ni det gamla kommer ni till någon annan so don´t!

   Nyårsbreaket är över och imorn ska vi tillbaka till skolan och förhoppningsvis börjar vi urskilja lite rutiner i arbetet. 2001, nytt år, ny start. Jag får sluta säga att jag är född 89, de kommer ju tro att jag är tolv.

   Åh vad svårt det är med alla dessa tiggare! Jag mår så dåligt av att se dem. Samtidigt så kan jag bli så irriterad när man ser att de ena sekunden skrattar med en kompis, men när jag (vit=gjordavpengarlättluradidiot) går förbi så kopplas hundvalpsögonen på och man haltar nog lite också och gnäller "and bir, moneymoney, hungry, breadbread, and birr one birr". Vad ska man göra? Man kan inte ge till alla men vad ska man ge till vem? Jag pratade med en etiopier och han sa att han ger till handikappade bara, för att det finns så många skumma business och att han inte vill uppmuntra tiggeri (här kan man tjäna mer som tiggare än som lågavlönad arbetare om man ser riktigt eländig ut) och det kanske är bra men jag får en så obehaglig freakshowkänsla av det "här sitter du och skyltar med dina benstumpar så dig ger jag". Fast jag tror en viktig grej kan vara att varesig man ger dem något eller inte så ska man behandla dem som andra människor man möter på gatan, lika artigt och respektfullt och ger man någonting behöver man ju inte kasta det vid deras fötter och skynda vidare, man kan ju prata lite med personen och se den i ögonen. Jag har så lätt att tänka att tiggare är tiggare men de är ju personer.

   Jag lyckades låsa mig ute. Det är en lång historia men för att göra den kort: david räddade mitt liv genom att ge mig sin nyckel till sitt rum, själv gick han själv i mörkret hela vägen till sofia och tog hennes gästsäng. HERO or what? Jag är evigt tacksam.

   Jag vet inte om jag skrev om det innan men jag gjorde ju misstaget att låta en liten kille "putsa" mina vita gympaskor (som för övrigt blev bruna). Misstaget var att jag lät honom behålla växeln, vilket innebär att han fick åtta gånger så mycket för en puts som han skulle tagit. Det var väl bara bra kanske ni tänker och visst, det var inte så mycket pengar för mig, men tror ni inte han spred ryktet till alla sina skoputsarvänner som nu så fort de ser mig jäääättegärna vill putsa mina skor. Jag behöver aldrig gå själv på shiromeda längre, jag har min svans av skoputsare.  Hahha fast han som fick cashen är rätt skön, han pussar alltid på sin tumme och gör tummen upp när han ser mig. Själv är han inte så på, han har fått sitt liksom.

   Annars putsar jag gärna skor hos en kille eller man kanske man ska säga som håller till precis utanför the swedish mission som de kallar stället där vi bor. Han kan bra engelska och är väldigt trevlig, han kan tillochmed några fraser svenska. Det är så synd, han pluggade men sen när hans systrar skulle plugga de med behövde han börja putsa skor för att de skulle få pengar till sin skolgång. Waste of talent att han ska sitta där på trottoaren hela dagarna och putsa skor. Det gör han i och för sig med bravur. (vad otäckt det känns när uttryck som bravur kommer helt naturligt, vad är jag för femtiotalist egentligen?)

   Jag älskar dem, de är vackra och glada men när jag är irriterad och trött stör jag mig på att de älskar att skratta åt andra men aldrig kan skratta åt sig själva. Jag kan bjuda på det, oftast. Men om jag går på gatan och har jätteont i magen och tappar en påse bananer då pallar jag inte att de ska skratta.

   Sofia tar med oss på så mycket kul så det är inte sant, hon känner helt galet mycket folk här. Nu har vi dansat salsa i två kvällar i rad, det är ju så att ska man ut och dansa som tjej och inte är prostituerad eller vill tas för prostituerad så får man gå till lite nishade ställen där folk faktiskt är för att dansa och inte för att köpa/sälja kropp. Det har varit astrevligt faktiskt, salsafolket är ett skönt gäng. Det tråkiga är att jag verkar vara ett hopplöst fall när det kommer till salsa. Jag är så lite latino man kan bli i alla aspekter. Så just nu velar jag mellan att ta salsaclasses och att aldrig mer dansa salsa i hela mitt liv. Usch! Jag gillar inte att vara dålig.

   Merkato var en upplevelse vill jag lova, helt hysteriskt. Folk och varor och folk som är varor och ett epilepsianfall kändes inte långt bort fast jag har ju inte epilepsi kom jag på. Det var såklart sofia och hennes etiopiska vän wondo (med det mest fulländade ansikte jag sett i hela mitt liv, jag svär, p e r f e k t i o n, jag kunde inte se mig mätt, hans fru är också f-i-n.) som tog med oss. David skulle köpa en gitarr och jag en cd-spelare och det gick som smort. Merkato har allt. Jag köpte två etiopiska cd:s också, så nu kan jag ha party med teddy afro på rummet när jag vill. Han är då den stora stjärnan här. Hans största hit är typ två år gammal men spelas heeela tiden. Jag kan inte säga att det är bra, men hjärntvättad som jag har blivit går jag igång så fort jag hör introt och börjar skråla med på fejkamarinja. I vilket fall är det skönt att slippa ha tyst som i graven på mitt rum, så Malin om du skulle råka ha lust att bränna lite cdskivor och skicka till syrran i syd så skulle jag inte gråta. (Hint)

   Åh vad jag älskarälskarälskar Etiopien! Idag är det nyårsdagen och vilken fest. Jag vaknade med spänningshuvudvärk och var trött efter gårdagen (trots att vi åkte hem ganska direkt efter the big tolvslag) så jag bestämde mig för att idag skulle bli en skitdag, men ack så fel jag hade. Sofia Eriksson, en svensk brud som läser till konstnär här bjöd oss på nyårsmiddag och OJOJOJ Det Blev FEST! Vilket pantameraparty. Hohohoho vilka entertainers de är de där före detta gatukillarna. Snart kan jag skaka axlar som en etiop. Alltså två av dem, vilka galningar men gudar på att dansa. OJ VAD KUL JAG HAR HAFT! Hah helt crazy.

   Innan barnen åkte hem dansade de också med oss och en tjej som var sex år hon var helt otrolig! Vilka moves och så ung, en riktigt queen på dansgolvet. Hennes mamma var så vacker att jag kände att jag bara behövde fråga om jag fick fota henne så jag kan måla henne sen. Det finns så sinnessjukt många snygga vackra etiopier! Det är helt otroligt. Ibland tänker jag att de är för snygga för sitt eget bästa. Jag är avundsjuk alltså.

   Det är lustigt, jag har minnesbilder av att jag var inne på toaletten utan att använda den eller kolla mig spegeln, sen tog jag nog en flourtablett, och när jag vaknade såg jag att jag hade ställt fram mitt armbandsur tre timmar. Jag fattar inte, jag brukar väl inte gå i sömnen?

   Idag började jag läsa på Cannery Row av Steinbeck, åh vad bra den är hittills, fast jag bara läst 40 sidor.

FESTFESTFEST

   Det är en intressant tanke, jag kommer att fira tre nyår under min tid i Etiopien: det kristna etiopiska, det svenska och det muslimska etiopiska. FESTFESTFEST!

  Det första är imorn kanske jag ska nämna, hejdå.

   Nu talar jag tyvärr inte om mig själv. Så här var det. Jag vaknade tidigt, tjugo i sju ungefär, solen lyste in genom fönstret och jag var så där snuskigt utvilad som man kan vara ibland, så jag drog på mig lite skönt somriga kläder och dansade ner i köket för att laga lite lyxig frukost. Nere i köksdörren hejdades jag dock av en gigantisk kvinna. Hennes ansikte var liksom över mitt synfält så det tog mig ett tag att koppla att jag skulle vara artig och säga godmorgonhurärdetbrabragodmorgonxabierjemasken men hon svarade mig nådigt trots fördröjningen.

   Väl i köket upptäckte jag att hon använde alla plattorna på spisen.  Jag som hade tänkt koka ägg och gröt och te och.. I vilket fall harklade jag mig och pep fram ett "eh ursäkta en platta please?" Jag fattar inte vad det var, men jag blev liksom barn bara av att vara i samma rum som henne, hon klev målmedvetet runt i köket medan jag tassade runt för att inte krocka. Är man två meter hög, ganska stor och väldigt svart är man väldigt mycket kvinna helt enkelt.

   Det var min morgon, min auktoritet är lite stukad men jag är ganska glad ändå.

  Jag tycker etiopier är roliga. Addis är en miljonstad men ändå känner jag mig mer anonym i tillexempel stockholm. Man träffar alltid nån som man träffat förr. På georgis sprang en snubbe fram till mig, jätteglad: hey hey sweden, I know you! We met at shiro meda? Jag kom inte alls ihåg honom, men det var ju trevligt med sällskap till busshållplatsen. Innan jag skulle åka sa han att jag var en etiopisk tjej, hihihihi. Faktiskt finaste komplimangen jag fått på länge. Vilken wannabe afrikan jag är. Hoho.

   Vi bor i området shiromeda, och jag älskar när jag ska ta bussen hem och busskillarna ropar shiromedashiromeda jättemonotont. Det låter som typ en m.i.a-låt eller nåt. Jag brukar sjunga det för mig själv ibland "shiromedashiromeda". Nu lät jag lite halvfrisk mentalt. Hejdå.

   Jag vet inte vad det är, Addis är inte riktigt en vacker stad men åh här skulle jag kunna bo hela mitt liv. Jag är löjligt förälskad. Det är verkligen en galen mix av lyx och skit, asienimport och inhemskt, försäljare och skoputsare och I LOVE IT.

Hypokondrikermirre@hotmail.com Idag har jag rabies och igår var det amöbadysentri. Imorn står det gula febern på schemat och varför inte lite tuberkulos på det? Skabb, malaria. You name it, I have it.

   Idag finns det inget internet i Addis, jag och kamrat David har åkt runt till olika internetcaféer och alla säger samma sak: telecommunication problems. Jahaja. Nu har det väl gått en vecka snart sedan jag kommunicerade över internet. Men det går faktiskt fortare än man tror att bli av med beroendet. Tv saknar jag verkligen inte. Fast idag var jag godissugen. Jag köpte jordgubbar, det var gott. Har jag tur så blir jag slank och fin under det här halvåret.

   Sjukaste grejen var jag med om häromdan på Hilton, ett fräscht frenjihotel här i stan där jag skulle sköta lite bankärenden. De har bredband så jag köpte en halvtimme internet också när jag ändå var igång.

"So miss what your name?"

"My name is Miriam Nygren"

"Ok, I see here your recepie"

Och på kvittot har hon skrivit miss Medium. Miss Medium? Hahaha det var kul faktiskt.

   Sjukaste grejen var jag med om häromdan på Hilton, ett fräscht frenjihotel här i stan där jag skulle sköta lite bankärenden. De har bredband så jag köpte en halvtimme internet också när jag ändå var igång.

"So miss what your name?"

"My name is Miriam Nygren"

"Ok, I see here your recepie"

Och på kvittot har hon skrivit miss Medium. Miss Medium? Hahaha det var kul faktiskt.

   Ja det är jag för jag har köpt en randig klänning. Ni som känner mig vet att jag hellre skulle dö än visa mig i folkdräkt, men det här är nåt annat. Det här är fina grejer. Den jag köpte är som ett hellångt randigt tält med skärp i midjan. Jag fick den till ett väldigt bra pris, tydligen. Min svenskeritreanske granne Brook köpte en liknande för mer än dubbla priset.

   När vi skulle hem idag följde en sådär trettio barn med oss hela vägen. Jag höll kanske fyra barn i varje hand och jag vet inte hur många som höll i min väska och min tröja och min armbåge. De är väldigt väldigt fina, visst. Men klockan var tre och jag hade inte ätit sen åtta, de babblade på amarinja och jag kan bara säga hejhurmårdu jagfattarinte hurgammalärdu detregnar vadbra och tillslut kände jag att de samtalsämnena var uttömda och att alla de här barnen inte skulle åt mitt håll och att de hade gått långt från skolan och puh.  Så jag stannade och Ron stannade en bit bort med sin flock, och jag skakade hand med alla (flera gånger) och sa hejdåhejdåhadetbra stanna här, gå hem. Och alla svarade glatt men fortsatte gå med mig. Då kommer en kille, min ålder kanske, svårt att säga, och börjar slå barnen med en pinne! Jag har aldrig blivit så upprörd i hela mitt liv. Han bara slog dem! Jag skrek åt honom på engelska och han blev jätteförolämpad för han tyckte väl att han hjälpte mig. Men åh mina kära barn. De rör han inte! Barn är inte riktigt människor här. Tillochmed lärarna jag jobbar med som är jättefina människor kan slå till barnen när de är dumma. Inte jättehårt alltid, men ändå. Ofattbart.

   Jag och flocken gick vidare och träffade en man som sa: är det dina barn?

Ja! Sa jag trotsigt för jag var väl trött och hade solsting och trodde att alla etiopier ville slå dem men han visade sig vara jättesnäll och sa vänligt tillbarnen på amarinja att de skulle gå hem. Det var bra och snällt. Hejdå.

   Nu har alvaret börjat vänner. Vi fortsätter distribuera skolmateriel till kidsen och man kommer hem helt slut. Trehundra skolbarn om dagen ska få underkläder, skor, pennor, böcker, sportkläder och skoluniform. Trehundra vikta kalsonger trehundra gånger sex sorterade böcker, och ja ni kan se kaoset framför er. varenda unge har med sig halva familjen och organisationsförmågan ligger på noll. Både jag och david har gjort våra försök till system i utdelandet av saker, tillexempel att lägga skorna i storlekshögar med en lapp på varje hög med skonumret men icke, snart var någon stressad lärare där och grävde efter en 40 i storlek25högen och alla skor låg blandade på golvet igen. då blir man ju trött. Jag kan bara inte fatta varför lärarna (vi) inte kan träffas innan barnen kommer och sortera allt i högar och ge barnen varsin hög. Nu får alla barn vänta i timmar på att lärarna ska irra runt och leta efter försvunna kalsonger. Menmen. Man vill inte vara den osköna vita som kommer och vill ändra på saker första dagen så det är bara att gilla läget. Det är schysst i alla fall att se att de här barnen som inte kan betala för sig i govermental school ändå får gå i skolan tack vare WSG.

   Kan ni inte posta häftmassa till mig? Det vore toppen. Gärna en bild på lovis när ni ändå är igång.

Mamma: Mitt vaccinsår vägrar läka, det är äckligt och rinnigt, vad ska jag göra? Jag är less på det och det gör ont.

Pappa: vad skulle jag ha disketten till mig nu igen och har de lyckats fixa min mobil?

My: Jag har köpt en julklapp till dig redan, men jag säger inte vad! Hehehehheeh!

Martin: Jag klår dig i armbrytning, det vet du.

Malin: Ett brev kommer snart till dig hoppas jag.

   Det är regnperiod fortfarande, prick den 27e tar den slut säger de. Men regnperioden är  i alla fall inte regnperiod som jag föreställde mig den. Det regnar några gånger om dagen helt enkelt, men mellan skurarna (duscharna) är det sol, och marken torkar ganska snabbt.

   Jag har köpt fina trädjur att ha i mitt fönster, en krokodil, en getaktig sak och en elefant samt en ljusstake. Alla i sånt där hårt svart fint trä. Hoppas det inte var fridlyst på nåt sätt.

   Igår åkte vi upp på ntoto berget på vars sluttning vi bor. Kersti körde oss, vilken stålkvinna by the way. Hon har ju blivit etiop (etiopier?). I alla fall på vägen mötte vi många av vedkvinnorna, jag vet inte hur mång kilo var de bär men hjälp jag blundade nästan. Min ryggrad går ju av bara av att se dem, och fatta att de går hela vägen varje dag med det där på ryggen. 500 meters höjdskillnad. En tjej kan inte ha varit gammal alls. Å andra sidan är många här svåra att åldersbestämma. Men usch jag känner lite såhär: det är 2008 (eller enligt etiopierna 2001) och att bära ved på ryggen flera mil känns lite last year eller kanske stone age. Kan ingen ge dem en lastbil eller åtminstone varsin kärra? Det gör så ont att se dem. Vad ska man göra? Vad ska vi göra? Vem ska göra nåt? Åååh.  Sucksucksuck. Käre värld vad många människor som lever under helt ofattbara förhållanden. Varje busshållplats här är mångas sovplats, och varje gathörn har sina tiggare.

   Det är regnperiod fortfarande, prick den 27e tar den slut säger de. Men regnperioden är  i alla fall inte regnperiod som jag föreställde mig den. Det regnar några gånger om dagen helt enkelt, men mellan skurarna (duscharna) är det sol, och marken torkar ganska snabbt.

   Jag har köpt fina trädjur att ha i mitt fönster, en krokodil, en getaktig sak och en elefant samt en ljusstake. Alla i sånt där hårt svart fint trä. Hoppas det inte var fridlyst på nåt sätt.

   Igår åkte vi upp på ntoto berget på vars sluttning vi bor. Kersti körde oss, vilken stålkvinna by the way. Hon har ju blivit etiop (etiopier?). I alla fall på vägen mötte vi många av vedkvinnorna, jag vet inte hur mång kilo var de bär men hjälp jag blundade nästan. Min ryggrad går ju av bara av att se dem, och fatta att de går hela vägen varje dag med det där på ryggen. 500 meters höjdskillnad. En tjej kan inte ha varit gammal alls. Å andra sidan är många här svåra att åldersbestämma. Men usch jag känner lite såhär: det är 2008 (eller enligt etiopierna 2001) och att bära ved på ryggen flera mil känns lite last year eller kanske stone age. Kan ingen ge dem en lastbil eller åtminstone varsin kärra? Det gör så ont att se dem. Vad ska man göra? Vad ska vi göra? Vem ska göra nåt? Åååh.  Sucksucksuck. Käre värld vad många människor som lever under helt ofattbara förhållanden. Varje busshållplats här är mångas sovplats, och varje gathörn har sina tiggare.

   Win Souls for God har ett hem för före detta prostituerade ganska nära här och vi var där och hälsade på för några dagar sen. På det hemmet är tjejerna 12 till 16 år. Jag blev helt chockad när jag läste det, jag hade gissat på 20-25 år kanske. De är ju bara barn! Det känns så sjukt. De här sju tjejerna har i alla fall fått hjälp, men det finns många tusen fler som de bara i Addis. Och det är svårt att motivera många att ens vilja förändra sin situation. Förstår ni vad hemska saker fattigdom kan driva människor till? Jag vet inte vad man kan göra. Bli politiker? Jobbigt, jag är ju politikerföraktet personifierat. Menmen. Dags att svälja stoltheten och bli byråkrat kanske.

   Har jag skrivit om vår språklärare? Det har jag helt säkert men jag gör det igen. Han är ju en av de mest karismatiska personligheterna jag träffat i hela mitt liv. På måndag ska vi (jag, sabine och ron cykel ivar weasly) ut och käka med honom och sen hänga på nåt musikplace. Det blir nice. Därför ska jag plugga amarinja nu. Man måste ju impa på läraren. MVG!

   Minibuschauffören som körde oss mellan internationella mekane yesus-kyrkan och arrat kilo var asrolig. När han fick höra att jag var svensk påstod han att han hette andersen. Det finns så många sköna etiopier!

   Igår var vi på limetreecafé, ett asfräscht café inte så långt ifrån friendshipcenter (en gigantisk galleria) och skoja inte det var som en annan värld från shiro meda där vi bor. Gratis trådlöst internet, välklädda unga etiopier med laptops och latte, jag såg till och med tjejer i min egen ålder. De tycker jag annars har lyst med sin frånvaro här i Etiopien. Men Addis är verkligen en sjukt vriden blandning av landsbygd och storstad. Här finns allt. Fast om man vet vad man letar efter kan det vara svårt att hitta. Och vi har inte ens varit på merkato än, Afrikas största marknad säger de att det är.

   Jag shoppade tre sjalar igår (två att ha som gardiner i mitt rum och en till min hals) och en av dem hade jag på mig imorse. Då kom en av vakterna fram till mig och sa nåt på amarinja och började tvinna fransarna i kanten. Jag blev lite obekväm i situationen, svensk som jag är tycker jag det kan vara lite besvärande när en främmande man står en deci från mitt ansikte och pillar med min halsduk, men jag ville inte vara oartig så jag lät honom hållas. Efter nån minut såg jag att han snurrade fransarna så jag började jag med för att ha nåt att göra i den för mig pinsamma tystnaden men tydligen var jag inte så bra på det där för då sa han nonono, tog min halsduk och gick. En stund senare kom han tillbaka och hade gjort hela halsduken. Jättesmala fina fransar blev det. Fatta vad gulligt av honom! Åh vad språkbarriären kan vara jobbig. Men de som jobbar här är jättesnälla, de brukar hjälpa till med amarinjan. 
  

   Har jag sagt att jag älskar Addis? Det gör jag i alla fall. Jag älskar allt. Matenmänniskornaspråketkulturen. Fast vissa grejer får man ju se upp med. Idag kom det till exempel fram en kille och hälsade och eftersom det inte är nåt ovanligt så reagerade jag inte på det. Fast när jag märkte att han höll fast mig och hans två kompisar siktade in sig på mina jackfickor med plånbok och kamera så blev jag ju lite småirriterad, så jag armbågade honom och puttade bort hans ena kompis och skrek det enda ord på amarinja jag kom ihåg för stunden : ay! (nej) Tur att man har haft endel bråk med syskonen i sina dar hörni.

  Vi kom nyss hem från restaurang crocodile där vi (sabine, jag och ron) käkade varsin hamburgare. Sabine ville absolut inte ha injera idag och jag måste erkänna att det inte satt helt fel med en burgare i den här magen heller. Fast det kändes enormt konstigt att äta med båda händerna, jag har ju precis lyckats lära mig att vänsterhanden är toahanden och den stoppar man inte i maten.

   Det var också skönt att slippa laga mat i köket här, jag har inte riktigt lyckats vänja mig vid de oversizeade insekterna än. Meeeen som jag brukar säga: den som har kackerlackor är aldrig ensam!

  Vi kom nyss hem från restaurang crocodile där vi (sabine, jag och ron) käkade varsin hamburgare. Sabine ville absolut inte ha injera idag och jag måste erkänna att det inte satt helt fel med en burgare i den här magen heller. Fast det kändes enormt konstigt att äta med båda händerna, jag har ju precis lyckats lära mig att vänsterhanden är toahanden och den stoppar man inte i maten.

   Det var också skönt att slippa laga mat i köket här, jag har inte riktigt lyckats vänja mig vid de oversizeade insekterna än. Meeeen som jag brukar säga: den som har kackerlackor är aldrig ensam!

   Jaa hörni. Nu sitter man här med sin windows98laptop och det åskar ute. Det är fortfarande bara några timmar sedan jag kom hit till Addis, men tjena vad Sverige känns långt bort och länge sedan.

   Sist jag skrev satt jag på ett internetcafé, men nu är jag alltså på rummet. Sen sparar jag dokumentet på ett usbminne och lägger ut det sen, smart va? Fast det innebär ju att inläggen läggs ut en tid efter att det skrivits.

   Imorn åker vi till Nakamte. Det visade sig att vi ändå inte kommer börja varken språkkurs eller undervisningsförberedelser förrän på tisdag (Idag är det torsdag), så när Kersti (föreståndare på gästhuset där vi bor frågade om vi skulle med dit sa vi (okejdå jag) att vi jättegärna hängde på. Så det blir värsta äventyret redan imorn!

   Med anledning av detta behövde jag en lite mindre väska mer lämpad för vildmark så jag och Ron Weasly tog en sväng på gatan utanför där vi bor för att köpa en ryggsäck (den gick förövrigt på 30 svenska kronor och var riktigt rejäl). Då träffade vi några assköna killar som vi spelade världens mest slitna flipperspel emot. De var så roliga, lärde oss räkna på amarinja och allt.

   Det är roligt med amarinjan, folk är väldigt hjälpsamma och skiner upp om man säger något på amarinja. Samtidigt känns det helt oöverkomligt att någonsin kunna fatta ett helt samtal.

   Nu är klockan bara halv fem men jag är trött som om den vore tolv minst. Kan ju bero på den något keffa flygplansnatten.

   Något som man verkligen hajar till över här borta är de stora kontrasterna. Bredvid butikerna vars lokaler knappt kan kallas skjul ligger amerikanska ambassaden som är det mest sinnessjuka jag sett. Här snackar vi inte en mur och vakter utan tre murar, taggtråd, väghinder, fotoförbud och män med maskingevär på axeln. Det är helt stört. Jag får impulser att försöka ta mig in, men jag har blivit avrådd av våran chaufför.