Jag undrar  varför det ar sa, att etiopierna har sa mycket battre talamod an vi. Som nar vi akte buss sa lange, etiopierna kan bara satta sig och stirra rakt fram i 16 timmar medan vi svennar satte igang att sjunga sanger, hitta pa lekar, lyssna på musik, lasa, you name it. Och de kan vanta sa lange utan att klaga. Jag har tankt pa det mycket. Fatta skönt att vara sa okomplicerad. Fast det kanske bara ar det att vi ar sa överstimulerade att vi maste göra nat hela tiden.

   Jag bara kom att tänka på det. Grejer som skulle vara väldigt otippade hemma i Sverige känns fullt naturliga nu. Ta marknaden i chencha till exempel, plötsligt märkte jag att jag hade kommit bort från de andra och gick och pratade med en man som höll i ett spjut. Det slog mig att det var en lite otippad situation: Här går jag, med en man med spjut.

   Eller idag, när en åsna gick in i mig. Det händer inte mig så ofta annars, hemma i nyby.

   Jag är imponerad! Enligt etiopieska kalendern är regnperioden slut den 27e. Den 26e öööste det ner, så jag tänkte: sorry vänner, skaffa en ny kalender, det lär ta ett tag innan det slutar regna.

Men tror ni inte att det har varit strålande sol sen dess? Jag är djupt imponerad. Hur lyckas de?

   Lördagen använde vi till att bestiga ntoto. Mycket trevligt var det, Maria, Benjamin, jag och en Italiensk tjej jag glömt namnet på gick tillsammans.

   Nu har jag provat på att fira meskel. Den firar de ortodoxa kristna för att de fann jesu sanna kors just den här dagen. Så här gick det till. En kille var ute och letade kors när Gud sa: Gör en eld. Han gjorde en eld. Röken gick upp mot himlen, och sen ner på en annan plats. Där låg korset, därav folkfest i stan.

   100 000 pers ungefär trängdes i området kring meskel square och glodde på den stora elden, vars aska är helande för en ortodox. Det var en intressant experience må jag säga, och efter att vi sett oss mätta på marscherande krigshjältar och körer så åt vi en mycket fin arabisk middag för 20 bir var. Efter middagen var det förstås salsa. Har jag sagt att jag ogillar salsa? Jag ÄLSKAR salsa. ÅH vad jag hade kul.

   Meskelfirandet medförde också kontinentens mest misslyckade komplimang, riktad till undertecknad. En av Sofias etiopiska vänner sa först att jag var söt och det är väl en fin komplimang men sen frågade han om min ålder.

•-          I´m nineteen

•-          Oh! You wouldn´t belive that! You look like fifteen or thirteen!

   Japp. 13 år. Det var ju en smart grej att kläcka ur sig, om man är sugen pa att fa framtänderna utslagna menar jag.

    Åh vad skönt efter den bussresan att komma hem till mitt härliga rum på ntoto. Bussen var kaos, det var så varmt! Flera spydde och ett gäng unga killar sjöng och klappade så man fick ont i huvudet. Jag läste i alla fall ut män som hatar kvinnor och den får bra betyg för att vara deckare eftersom det är en genre jag en gång i tiden läste mig övermätt på.

   Ännu lyckligare blev jag när tre brev från Sverige väntade mig i Addis Abeba.

   Trots att jag delat säng med sofia som har loppproblem nu några nätter har jag klarat mig undan, trodde jag. Nu senaste natten fick jag fyra bett på benen. Nu blir man aldrig av med dem säger de. Men alla här har loppor så det var bara en tidsfråga. Speciellt för oss som är mycket med fattiga barn.

Volontärstilen

   Idag när jag såg mig i spegeln för första gången på fem dagar behövde jag skratta lite, för framför mig såg jag den klassiska bilden av en volontär, Haha! Jag har verkligen köpt hela kittet. En vid kjol till strax över knäna, enkel tshirt till, rastaflätor och diverse armband köpt av medlidande med någon påträngande försäljare, stora afrikaörhängen, sjal såklart och en flagande näsa. Hahahaha jag som lovade mig själv att inte falla dit. Man vad? Jag har vad som är praktiskt i värmen samt okej med kulturen.

   Det var helt obeskrivligt skönt att duscha efter fem dagar och jag antar att jag borde pilla ut flätorna också som börjar se ut som dreads, men det är så skönt att slippa göra något med håret så de kanske får vara kvar några dagar till.

   Idag ska jag köpa oljefärger så jag kan börja måla! Tihihihihi jag är pepp!

   Imorn borde skolan börja, men nu går det rykten om att den kanske skjuts fram till efter meskel som är på fredag. Håhåjaja vi får se hur det blir. Det är ju inte direkt ett problem att folk jobbar ihjäl sig här. Begreppet gå in i väggen finns inte. Men jag tror jag gör det snart om de inte låter terminen dra igång. Jag blir galen!

   Idag har vi lånat hästar och ridit runt lite i det vackra landskapet, det var nice. Vi träffade några trevliga amerikaner som gör någon biologiskt undersökning här så de lunchade vi med. En annan vit som visade sig vara en riktig kuf träffade vi också, han kallades för fisk fast på engelska och var hm, Minst sagt speciell. Hans avskedsord till David var: "your friend miriam is really cute, you must tell her that" Han hade kunnat vara min pappa, obehaglig kille det där.

Arba minch

   Igårkväll åkte vi till arba mich för att kunna tillbringa en dag här innan bussfärden hem. Dagen har varit händelserik, David och jag bestämde oss för att vara riktiga turister och bokade en krokodilsafari medan Sofia och Wondo stannade hemma. Safarin var nice, även om jag hade en rejäl fight med en av guiderna som försökte lura oss på pengar. Jag lärde känna ett rikt etiopiskt par från addis abeba under safarin. Tjejen tog mitt nummer och tyckte att vi ska gå till skönhetssalong ihop i Addis. Varför inte? Det är så kul, hon är en sån kontrast till de jag jobbar med. De är verkligen olika samhällsskikt.

   När vi kom tillbaka och gick till ett ganska lyxigt hotell för att köpa lunch blev vi ganska förvånade när ingen mindre än allas vår fisk från chencha sitter vid ett bord. Läskigt med en förtioårig stalker. Vi hälsade men sen sa jag att vi ville sitta vid ett annat bord. Han tog lite illa upp men ärligt? Man måste väl inte vara jättetrevlig mot äldre män som stöter på en? Jag är inte som David som är snäll mot alla.

   Middag idag åt vi på vårt "hotell". Det tog ett tag innan vi insåg vad klubben på compaondet (stavas?) var för slags ställe. Då och då lämnades lokalen av en äldre berusad man och en yngre lättklädd tjej. Åh så tragiskt med alla prostituerade.

   Det här har inget med resan att göra men Sofia berättade att en av de första gatupojkarna som WSG hjälpte, och som jag träffade pa nyarskalaset hade pratat om mig. Han klagade först på att amerikanska tjejer var dirtydirty men sa sen att jag däremot var en comedianman. Hahaha jag antar att man får ta det som en komplimang.

   Åh nu har pojkarna Sofia sponsrat spridits som för vinden till sina barndomsbyar. Vi får se om de kommer tillbaka. Det vore ju fint om de vill återförenas med sina familjer, samtidigt som jag kan tänka mig att det är svårt för någon som bott i stan i tio år att flytta tillbaka till att leva väldigt enkelt och kanske inte ha möjlighet till skola.

   Idag har det varit helt fantastiskt, jag kan knappt beskriva hur fint det har varit. Wondo, som jag pratat om innan, Sofias etiopiska vän, har släkt har i trakten som han inte träffat på 10 år och de har vi varit och hälsat på. Det var två och en halv timmes promenad dit, och tro inte att det fanns en väg. Nänä. Däremot gick vi i jordens kanske vackraste landskap, upp och ner för bergen och det var så vackert! Helt otroligt. Jag kan inte beskriva det, man är så högt upp och ser så långt och det var sol och.. Ja. Jag är salig.

   Det var helt underbart att se hur alla tog emot wondo som om han bara varit borta i några dagar. Vi var de första vita i byn, åtminstone sa de det. Vi blev bjudna på något slags rostad korn i hyddan samt kokt potatis och te gjort på kaffeblad. Det sistnämnda var en smakupplevelse jag sent glömmer. Det. Var. Äckligt. Jag tvingade i alla fall i mig en halv kopp men Sofia och David sa blankt nej.

   Men fatta vad fascinerande. Livet i byn vi var är så långt från livet i Addis man kan komma, ännu längre från livet i Sverige. Men det är ingen minoritet i Etiopien som lever som de. Och på något vis tycker jag det kändes som att de fattiga på landsbygden har det bättre än de fattiga i stan. Folk som vilar sig på sina gräsmattor var ingen ovanlig syn, och de var glada och vänliga. I och med att många aldrig sett en vit var det heller inte så att man blev dränkt av tiggare, bilden av att alla vita är stenrika har inte nåt till avkrokarna än.

Vägen hem var ett äventyr, det hade regnat och leran som på vägen dit varit hård och sprucken var flytande. Vi slirade ner för sluttningarna och kämpde oss uppåt. Utan hjälp från Abraham som höll min arm i ett stadigt grepp hade jag helt säkert ramlat fler gånger. Wondo hjälpte sofia men David klarade sig själv.

   Ah har ni tuggat sockerrör föresten? Det var gott. Speciellt efter den leriga strapatsen.

   Åh nu har pojkarna Sofia sponsrat spridits som för vinden till sina barndomsbyar. Vi får se om de kommer tillbaka. Det vore ju fint om de vill återförenas med sina familjer, samtidigt som jag kan tänka mig att det är svårt för någon som bott i stan i tio år att flytta tillbaka till att leva väldigt enkelt och kanske inte ha möjlighet till skola.

   Idag har det varit helt fantastiskt, jag kan knappt beskriva hur fint det har varit. Wondo, som jag pratat om innan, Sofias etiopiska vän, har släkt har i trakten som han inte träffat på 10 år och de har vi varit och hälsat på. Det var två och en halv timmes promenad dit, och tro inte att det fanns en väg. Nänä. Däremot gick vi i jordens kanske vackraste landskap, upp och ner för bergen och det var så vackert! Helt otroligt. Jag kan inte beskriva det, man är så högt upp och ser så långt och det var sol och.. Ja. Jag är salig.

   Det var helt underbart att se hur alla tog emot wondo som om han bara varit borta i några dagar. Vi var de första vita i byn, åtminstone sa de det. Vi blev bjudna på något slags rostad korn i hyddan samt kokt potatis och te gjort på kaffeblad. Det sistnämnda var en smakupplevelse jag sent glömmer. Det. Var. Äckligt. Jag tvingade i alla fall i mig en halv kopp men Sofia och David sa blankt nej.

   Men fatta vad fascinerande. Livet i byn vi var är så långt från livet i Addis man kan komma, ännu längre från livet i Sverige. Men det är ingen minoritet i Etiopien som lever som de. Och på något vis tycker jag det kändes som att de fattiga på landsbygden har det bättre än de fattiga i stan. Folk som vilar sig på sina gräsmattor var ingen ovanlig syn, och de var glada och vänliga. I och med att många aldrig sett en vit var det heller inte så att man blev dränkt av tiggare, bilden av att alla vita är stenrika har inte nåt till avkrokarna än.

Vägen hem var ett äventyr, det hade regnat och leran som på vägen dit varit hård och sprucken var flytande. Vi slirade ner för sluttningarna och kämpde oss uppåt. Utan hjälp från Abraham som höll min arm i ett stadigt grepp hade jag helt säkert ramlat fler gånger. Wondo hjälpte sofia men David klarade sig själv.

   Ah har ni tuggat sockerrör föresten? Det var gott. Speciellt efter den leriga strapatsen.

   Jag hann nämligen först till ert mekka. Sheshemani skiljer sig inte mycket från andra etiopiska småstäder, förutom kyrkan i rastafärger där man, inte vet jag, men ber till heile selassi kanske? Och killarna i rastahår som strosar omkring. Jag har hört att bara svarta får bosätta sig där och att många afroamerikaner gjort det.

   Jag har ingen aning om vad jag skrev i senaste inlägget så jag vet inte riktigt vad jag ska börja. Jag har gjort rastaflätor, sa jag det? Det var väldigt mycket på impuls, min vän på ett supermarket hade lunch så hon visade mig ett bra ställe. Hoho det var trevligt, jag blev bjuden på kaffe och fick fnissa med afrikanska kvinnor. Det känns som att jag faktiskt har upptäckt ett ställe där kvinnor umgås förutom köket. Det har jag efterlyst ett tag nu. På caféerna är det bara par och män. David satt med ett tag och betraktade facinerat kvinnornas värld, men jag måste säga att snacket inte riktigt tog fart innan han lämnat lokalen. Oj vad etiopier gillar att skvallra hörni!

   Nu är vi då i alla fall i Chencha eller hur det nu bör stavas med våra bokstäver. 18 timmar totalt har vi åkt buss, och ni som har åkt långfärdsbuss i Afrika vet vad jag pratar om. Två pauser fick vi, en för mat och toa och en för bara toa. Den sistnämnda såklart där det inte fanns någon toa, bara ett öppet fält. Lättare för killarna, svårare för mig. Tur att jag hade kjol! Kjol är bra kissainaturenplagg.