Igår var vi på friendshipcenter, ett shoppingcenter som ligger på den fancy gatan bole, Addis kronjuvel. Det var ett skämt. Ärligt. Här handlar rika addisbor asienproducerat öststatsmode från tidigt nittiotal till ockerpriser. Inne på en butik hittade vi HM-tröjor där de hade försökt ta bort H:et från alla lappar så att det bara stod M och alla butiker verkade ha en förkärlek till genomskinligt, leopardmönstrat och urringat. Där köpte vi inget utom varsin pizza, jag sabine och maria.

OBS! Jag har nytt etiopiskt mobilnummer från och med nu! Ringer ni det gamla kommer ni till någon annan so don´t!

   Nyårsbreaket är över och imorn ska vi tillbaka till skolan och förhoppningsvis börjar vi urskilja lite rutiner i arbetet. 2001, nytt år, ny start. Jag får sluta säga att jag är född 89, de kommer ju tro att jag är tolv.

   Åh vad svårt det är med alla dessa tiggare! Jag mår så dåligt av att se dem. Samtidigt så kan jag bli så irriterad när man ser att de ena sekunden skrattar med en kompis, men när jag (vit=gjordavpengarlättluradidiot) går förbi så kopplas hundvalpsögonen på och man haltar nog lite också och gnäller "and bir, moneymoney, hungry, breadbread, and birr one birr". Vad ska man göra? Man kan inte ge till alla men vad ska man ge till vem? Jag pratade med en etiopier och han sa att han ger till handikappade bara, för att det finns så många skumma business och att han inte vill uppmuntra tiggeri (här kan man tjäna mer som tiggare än som lågavlönad arbetare om man ser riktigt eländig ut) och det kanske är bra men jag får en så obehaglig freakshowkänsla av det "här sitter du och skyltar med dina benstumpar så dig ger jag". Fast jag tror en viktig grej kan vara att varesig man ger dem något eller inte så ska man behandla dem som andra människor man möter på gatan, lika artigt och respektfullt och ger man någonting behöver man ju inte kasta det vid deras fötter och skynda vidare, man kan ju prata lite med personen och se den i ögonen. Jag har så lätt att tänka att tiggare är tiggare men de är ju personer.

   Jag lyckades låsa mig ute. Det är en lång historia men för att göra den kort: david räddade mitt liv genom att ge mig sin nyckel till sitt rum, själv gick han själv i mörkret hela vägen till sofia och tog hennes gästsäng. HERO or what? Jag är evigt tacksam.

   Jag vet inte om jag skrev om det innan men jag gjorde ju misstaget att låta en liten kille "putsa" mina vita gympaskor (som för övrigt blev bruna). Misstaget var att jag lät honom behålla växeln, vilket innebär att han fick åtta gånger så mycket för en puts som han skulle tagit. Det var väl bara bra kanske ni tänker och visst, det var inte så mycket pengar för mig, men tror ni inte han spred ryktet till alla sina skoputsarvänner som nu så fort de ser mig jäääättegärna vill putsa mina skor. Jag behöver aldrig gå själv på shiromeda längre, jag har min svans av skoputsare.  Hahha fast han som fick cashen är rätt skön, han pussar alltid på sin tumme och gör tummen upp när han ser mig. Själv är han inte så på, han har fått sitt liksom.

   Annars putsar jag gärna skor hos en kille eller man kanske man ska säga som håller till precis utanför the swedish mission som de kallar stället där vi bor. Han kan bra engelska och är väldigt trevlig, han kan tillochmed några fraser svenska. Det är så synd, han pluggade men sen när hans systrar skulle plugga de med behövde han börja putsa skor för att de skulle få pengar till sin skolgång. Waste of talent att han ska sitta där på trottoaren hela dagarna och putsa skor. Det gör han i och för sig med bravur. (vad otäckt det känns när uttryck som bravur kommer helt naturligt, vad är jag för femtiotalist egentligen?)

   Jag älskar dem, de är vackra och glada men när jag är irriterad och trött stör jag mig på att de älskar att skratta åt andra men aldrig kan skratta åt sig själva. Jag kan bjuda på det, oftast. Men om jag går på gatan och har jätteont i magen och tappar en påse bananer då pallar jag inte att de ska skratta.

   Sofia tar med oss på så mycket kul så det är inte sant, hon känner helt galet mycket folk här. Nu har vi dansat salsa i två kvällar i rad, det är ju så att ska man ut och dansa som tjej och inte är prostituerad eller vill tas för prostituerad så får man gå till lite nishade ställen där folk faktiskt är för att dansa och inte för att köpa/sälja kropp. Det har varit astrevligt faktiskt, salsafolket är ett skönt gäng. Det tråkiga är att jag verkar vara ett hopplöst fall när det kommer till salsa. Jag är så lite latino man kan bli i alla aspekter. Så just nu velar jag mellan att ta salsaclasses och att aldrig mer dansa salsa i hela mitt liv. Usch! Jag gillar inte att vara dålig.

   Merkato var en upplevelse vill jag lova, helt hysteriskt. Folk och varor och folk som är varor och ett epilepsianfall kändes inte långt bort fast jag har ju inte epilepsi kom jag på. Det var såklart sofia och hennes etiopiska vän wondo (med det mest fulländade ansikte jag sett i hela mitt liv, jag svär, p e r f e k t i o n, jag kunde inte se mig mätt, hans fru är också f-i-n.) som tog med oss. David skulle köpa en gitarr och jag en cd-spelare och det gick som smort. Merkato har allt. Jag köpte två etiopiska cd:s också, så nu kan jag ha party med teddy afro på rummet när jag vill. Han är då den stora stjärnan här. Hans största hit är typ två år gammal men spelas heeela tiden. Jag kan inte säga att det är bra, men hjärntvättad som jag har blivit går jag igång så fort jag hör introt och börjar skråla med på fejkamarinja. I vilket fall är det skönt att slippa ha tyst som i graven på mitt rum, så Malin om du skulle råka ha lust att bränna lite cdskivor och skicka till syrran i syd så skulle jag inte gråta. (Hint)

   Åh vad jag älskarälskarälskar Etiopien! Idag är det nyårsdagen och vilken fest. Jag vaknade med spänningshuvudvärk och var trött efter gårdagen (trots att vi åkte hem ganska direkt efter the big tolvslag) så jag bestämde mig för att idag skulle bli en skitdag, men ack så fel jag hade. Sofia Eriksson, en svensk brud som läser till konstnär här bjöd oss på nyårsmiddag och OJOJOJ Det Blev FEST! Vilket pantameraparty. Hohohoho vilka entertainers de är de där före detta gatukillarna. Snart kan jag skaka axlar som en etiop. Alltså två av dem, vilka galningar men gudar på att dansa. OJ VAD KUL JAG HAR HAFT! Hah helt crazy.

   Innan barnen åkte hem dansade de också med oss och en tjej som var sex år hon var helt otrolig! Vilka moves och så ung, en riktigt queen på dansgolvet. Hennes mamma var så vacker att jag kände att jag bara behövde fråga om jag fick fota henne så jag kan måla henne sen. Det finns så sinnessjukt många snygga vackra etiopier! Det är helt otroligt. Ibland tänker jag att de är för snygga för sitt eget bästa. Jag är avundsjuk alltså.

   Det är lustigt, jag har minnesbilder av att jag var inne på toaletten utan att använda den eller kolla mig spegeln, sen tog jag nog en flourtablett, och när jag vaknade såg jag att jag hade ställt fram mitt armbandsur tre timmar. Jag fattar inte, jag brukar väl inte gå i sömnen?

   Idag började jag läsa på Cannery Row av Steinbeck, åh vad bra den är hittills, fast jag bara läst 40 sidor.

FESTFESTFEST

   Det är en intressant tanke, jag kommer att fira tre nyår under min tid i Etiopien: det kristna etiopiska, det svenska och det muslimska etiopiska. FESTFESTFEST!

  Det första är imorn kanske jag ska nämna, hejdå.

   Nu talar jag tyvärr inte om mig själv. Så här var det. Jag vaknade tidigt, tjugo i sju ungefär, solen lyste in genom fönstret och jag var så där snuskigt utvilad som man kan vara ibland, så jag drog på mig lite skönt somriga kläder och dansade ner i köket för att laga lite lyxig frukost. Nere i köksdörren hejdades jag dock av en gigantisk kvinna. Hennes ansikte var liksom över mitt synfält så det tog mig ett tag att koppla att jag skulle vara artig och säga godmorgonhurärdetbrabragodmorgonxabierjemasken men hon svarade mig nådigt trots fördröjningen.

   Väl i köket upptäckte jag att hon använde alla plattorna på spisen.  Jag som hade tänkt koka ägg och gröt och te och.. I vilket fall harklade jag mig och pep fram ett "eh ursäkta en platta please?" Jag fattar inte vad det var, men jag blev liksom barn bara av att vara i samma rum som henne, hon klev målmedvetet runt i köket medan jag tassade runt för att inte krocka. Är man två meter hög, ganska stor och väldigt svart är man väldigt mycket kvinna helt enkelt.

   Det var min morgon, min auktoritet är lite stukad men jag är ganska glad ändå.

  Jag tycker etiopier är roliga. Addis är en miljonstad men ändå känner jag mig mer anonym i tillexempel stockholm. Man träffar alltid nån som man träffat förr. På georgis sprang en snubbe fram till mig, jätteglad: hey hey sweden, I know you! We met at shiro meda? Jag kom inte alls ihåg honom, men det var ju trevligt med sällskap till busshållplatsen. Innan jag skulle åka sa han att jag var en etiopisk tjej, hihihihi. Faktiskt finaste komplimangen jag fått på länge. Vilken wannabe afrikan jag är. Hoho.

   Vi bor i området shiromeda, och jag älskar när jag ska ta bussen hem och busskillarna ropar shiromedashiromeda jättemonotont. Det låter som typ en m.i.a-låt eller nåt. Jag brukar sjunga det för mig själv ibland "shiromedashiromeda". Nu lät jag lite halvfrisk mentalt. Hejdå.

   Jag vet inte vad det är, Addis är inte riktigt en vacker stad men åh här skulle jag kunna bo hela mitt liv. Jag är löjligt förälskad. Det är verkligen en galen mix av lyx och skit, asienimport och inhemskt, försäljare och skoputsare och I LOVE IT.

[email protected] Idag har jag rabies och igår var det amöbadysentri. Imorn står det gula febern på schemat och varför inte lite tuberkulos på det? Skabb, malaria. You name it, I have it.

   Idag finns det inget internet i Addis, jag och kamrat David har åkt runt till olika internetcaféer och alla säger samma sak: telecommunication problems. Jahaja. Nu har det väl gått en vecka snart sedan jag kommunicerade över internet. Men det går faktiskt fortare än man tror att bli av med beroendet. Tv saknar jag verkligen inte. Fast idag var jag godissugen. Jag köpte jordgubbar, det var gott. Har jag tur så blir jag slank och fin under det här halvåret.

   Sjukaste grejen var jag med om häromdan på Hilton, ett fräscht frenjihotel här i stan där jag skulle sköta lite bankärenden. De har bredband så jag köpte en halvtimme internet också när jag ändå var igång.

"So miss what your name?"

"My name is Miriam Nygren"

"Ok, I see here your recepie"

Och på kvittot har hon skrivit miss Medium. Miss Medium? Hahaha det var kul faktiskt.

   Sjukaste grejen var jag med om häromdan på Hilton, ett fräscht frenjihotel här i stan där jag skulle sköta lite bankärenden. De har bredband så jag köpte en halvtimme internet också när jag ändå var igång.

"So miss what your name?"

"My name is Miriam Nygren"

"Ok, I see here your recepie"

Och på kvittot har hon skrivit miss Medium. Miss Medium? Hahaha det var kul faktiskt.

   Ja det är jag för jag har köpt en randig klänning. Ni som känner mig vet att jag hellre skulle dö än visa mig i folkdräkt, men det här är nåt annat. Det här är fina grejer. Den jag köpte är som ett hellångt randigt tält med skärp i midjan. Jag fick den till ett väldigt bra pris, tydligen. Min svenskeritreanske granne Brook köpte en liknande för mer än dubbla priset.

   När vi skulle hem idag följde en sådär trettio barn med oss hela vägen. Jag höll kanske fyra barn i varje hand och jag vet inte hur många som höll i min väska och min tröja och min armbåge. De är väldigt väldigt fina, visst. Men klockan var tre och jag hade inte ätit sen åtta, de babblade på amarinja och jag kan bara säga hejhurmårdu jagfattarinte hurgammalärdu detregnar vadbra och tillslut kände jag att de samtalsämnena var uttömda och att alla de här barnen inte skulle åt mitt håll och att de hade gått långt från skolan och puh.  Så jag stannade och Ron stannade en bit bort med sin flock, och jag skakade hand med alla (flera gånger) och sa hejdåhejdåhadetbra stanna här, gå hem. Och alla svarade glatt men fortsatte gå med mig. Då kommer en kille, min ålder kanske, svårt att säga, och börjar slå barnen med en pinne! Jag har aldrig blivit så upprörd i hela mitt liv. Han bara slog dem! Jag skrek åt honom på engelska och han blev jätteförolämpad för han tyckte väl att han hjälpte mig. Men åh mina kära barn. De rör han inte! Barn är inte riktigt människor här. Tillochmed lärarna jag jobbar med som är jättefina människor kan slå till barnen när de är dumma. Inte jättehårt alltid, men ändå. Ofattbart.

   Jag och flocken gick vidare och träffade en man som sa: är det dina barn?

Ja! Sa jag trotsigt för jag var väl trött och hade solsting och trodde att alla etiopier ville slå dem men han visade sig vara jättesnäll och sa vänligt tillbarnen på amarinja att de skulle gå hem. Det var bra och snällt. Hejdå.

   Nu har alvaret börjat vänner. Vi fortsätter distribuera skolmateriel till kidsen och man kommer hem helt slut. Trehundra skolbarn om dagen ska få underkläder, skor, pennor, böcker, sportkläder och skoluniform. Trehundra vikta kalsonger trehundra gånger sex sorterade böcker, och ja ni kan se kaoset framför er. varenda unge har med sig halva familjen och organisationsförmågan ligger på noll. Både jag och david har gjort våra försök till system i utdelandet av saker, tillexempel att lägga skorna i storlekshögar med en lapp på varje hög med skonumret men icke, snart var någon stressad lärare där och grävde efter en 40 i storlek25högen och alla skor låg blandade på golvet igen. då blir man ju trött. Jag kan bara inte fatta varför lärarna (vi) inte kan träffas innan barnen kommer och sortera allt i högar och ge barnen varsin hög. Nu får alla barn vänta i timmar på att lärarna ska irra runt och leta efter försvunna kalsonger. Menmen. Man vill inte vara den osköna vita som kommer och vill ändra på saker första dagen så det är bara att gilla läget. Det är schysst i alla fall att se att de här barnen som inte kan betala för sig i govermental school ändå får gå i skolan tack vare WSG.

   Kan ni inte posta häftmassa till mig? Det vore toppen. Gärna en bild på lovis när ni ändå är igång.

Mamma: Mitt vaccinsår vägrar läka, det är äckligt och rinnigt, vad ska jag göra? Jag är less på det och det gör ont.

Pappa: vad skulle jag ha disketten till mig nu igen och har de lyckats fixa min mobil?

My: Jag har köpt en julklapp till dig redan, men jag säger inte vad! Hehehehheeh!

Martin: Jag klår dig i armbrytning, det vet du.

Malin: Ett brev kommer snart till dig hoppas jag.

   Det är regnperiod fortfarande, prick den 27e tar den slut säger de. Men regnperioden är  i alla fall inte regnperiod som jag föreställde mig den. Det regnar några gånger om dagen helt enkelt, men mellan skurarna (duscharna) är det sol, och marken torkar ganska snabbt.

   Jag har köpt fina trädjur att ha i mitt fönster, en krokodil, en getaktig sak och en elefant samt en ljusstake. Alla i sånt där hårt svart fint trä. Hoppas det inte var fridlyst på nåt sätt.

   Igår åkte vi upp på ntoto berget på vars sluttning vi bor. Kersti körde oss, vilken stålkvinna by the way. Hon har ju blivit etiop (etiopier?). I alla fall på vägen mötte vi många av vedkvinnorna, jag vet inte hur mång kilo var de bär men hjälp jag blundade nästan. Min ryggrad går ju av bara av att se dem, och fatta att de går hela vägen varje dag med det där på ryggen. 500 meters höjdskillnad. En tjej kan inte ha varit gammal alls. Å andra sidan är många här svåra att åldersbestämma. Men usch jag känner lite såhär: det är 2008 (eller enligt etiopierna 2001) och att bära ved på ryggen flera mil känns lite last year eller kanske stone age. Kan ingen ge dem en lastbil eller åtminstone varsin kärra? Det gör så ont att se dem. Vad ska man göra? Vad ska vi göra? Vem ska göra nåt? Åååh.  Sucksucksuck. Käre värld vad många människor som lever under helt ofattbara förhållanden. Varje busshållplats här är mångas sovplats, och varje gathörn har sina tiggare.