Det är regnperiod fortfarande, prick den 27e tar den slut säger de. Men regnperioden är  i alla fall inte regnperiod som jag föreställde mig den. Det regnar några gånger om dagen helt enkelt, men mellan skurarna (duscharna) är det sol, och marken torkar ganska snabbt.

   Jag har köpt fina trädjur att ha i mitt fönster, en krokodil, en getaktig sak och en elefant samt en ljusstake. Alla i sånt där hårt svart fint trä. Hoppas det inte var fridlyst på nåt sätt.

   Igår åkte vi upp på ntoto berget på vars sluttning vi bor. Kersti körde oss, vilken stålkvinna by the way. Hon har ju blivit etiop (etiopier?). I alla fall på vägen mötte vi många av vedkvinnorna, jag vet inte hur mång kilo var de bär men hjälp jag blundade nästan. Min ryggrad går ju av bara av att se dem, och fatta att de går hela vägen varje dag med det där på ryggen. 500 meters höjdskillnad. En tjej kan inte ha varit gammal alls. Å andra sidan är många här svåra att åldersbestämma. Men usch jag känner lite såhär: det är 2008 (eller enligt etiopierna 2001) och att bära ved på ryggen flera mil känns lite last year eller kanske stone age. Kan ingen ge dem en lastbil eller åtminstone varsin kärra? Det gör så ont att se dem. Vad ska man göra? Vad ska vi göra? Vem ska göra nåt? Åååh.  Sucksucksuck. Käre värld vad många människor som lever under helt ofattbara förhållanden. Varje busshållplats här är mångas sovplats, och varje gathörn har sina tiggare.

   Win Souls for God har ett hem för före detta prostituerade ganska nära här och vi var där och hälsade på för några dagar sen. På det hemmet är tjejerna 12 till 16 år. Jag blev helt chockad när jag läste det, jag hade gissat på 20-25 år kanske. De är ju bara barn! Det känns så sjukt. De här sju tjejerna har i alla fall fått hjälp, men det finns många tusen fler som de bara i Addis. Och det är svårt att motivera många att ens vilja förändra sin situation. Förstår ni vad hemska saker fattigdom kan driva människor till? Jag vet inte vad man kan göra. Bli politiker? Jobbigt, jag är ju politikerföraktet personifierat. Menmen. Dags att svälja stoltheten och bli byråkrat kanske.

   Har jag skrivit om vår språklärare? Det har jag helt säkert men jag gör det igen. Han är ju en av de mest karismatiska personligheterna jag träffat i hela mitt liv. På måndag ska vi (jag, sabine och ron cykel ivar weasly) ut och käka med honom och sen hänga på nåt musikplace. Det blir nice. Därför ska jag plugga amarinja nu. Man måste ju impa på läraren. MVG!

   Minibuschauffören som körde oss mellan internationella mekane yesus-kyrkan och arrat kilo var asrolig. När han fick höra att jag var svensk påstod han att han hette andersen. Det finns så många sköna etiopier!

   Igår var vi på limetreecafé, ett asfräscht café inte så långt ifrån friendshipcenter (en gigantisk galleria) och skoja inte det var som en annan värld från shiro meda där vi bor. Gratis trådlöst internet, välklädda unga etiopier med laptops och latte, jag såg till och med tjejer i min egen ålder. De tycker jag annars har lyst med sin frånvaro här i Etiopien. Men Addis är verkligen en sjukt vriden blandning av landsbygd och storstad. Här finns allt. Fast om man vet vad man letar efter kan det vara svårt att hitta. Och vi har inte ens varit på merkato än, Afrikas största marknad säger de att det är.

   Jag shoppade tre sjalar igår (två att ha som gardiner i mitt rum och en till min hals) och en av dem hade jag på mig imorse. Då kom en av vakterna fram till mig och sa nåt på amarinja och började tvinna fransarna i kanten. Jag blev lite obekväm i situationen, svensk som jag är tycker jag det kan vara lite besvärande när en främmande man står en deci från mitt ansikte och pillar med min halsduk, men jag ville inte vara oartig så jag lät honom hållas. Efter nån minut såg jag att han snurrade fransarna så jag började jag med för att ha nåt att göra i den för mig pinsamma tystnaden men tydligen var jag inte så bra på det där för då sa han nonono, tog min halsduk och gick. En stund senare kom han tillbaka och hade gjort hela halsduken. Jättesmala fina fransar blev det. Fatta vad gulligt av honom! Åh vad språkbarriären kan vara jobbig. Men de som jobbar här är jättesnälla, de brukar hjälpa till med amarinjan. 
  

   Har jag sagt att jag älskar Addis? Det gör jag i alla fall. Jag älskar allt. Matenmänniskornaspråketkulturen. Fast vissa grejer får man ju se upp med. Idag kom det till exempel fram en kille och hälsade och eftersom det inte är nåt ovanligt så reagerade jag inte på det. Fast när jag märkte att han höll fast mig och hans två kompisar siktade in sig på mina jackfickor med plånbok och kamera så blev jag ju lite småirriterad, så jag armbågade honom och puttade bort hans ena kompis och skrek det enda ord på amarinja jag kom ihåg för stunden : ay! (nej) Tur att man har haft endel bråk med syskonen i sina dar hörni.

  Vi kom nyss hem från restaurang crocodile där vi (sabine, jag och ron) käkade varsin hamburgare. Sabine ville absolut inte ha injera idag och jag måste erkänna att det inte satt helt fel med en burgare i den här magen heller. Fast det kändes enormt konstigt att äta med båda händerna, jag har ju precis lyckats lära mig att vänsterhanden är toahanden och den stoppar man inte i maten.

   Det var också skönt att slippa laga mat i köket här, jag har inte riktigt lyckats vänja mig vid de oversizeade insekterna än. Meeeen som jag brukar säga: den som har kackerlackor är aldrig ensam!

  Vi kom nyss hem från restaurang crocodile där vi (sabine, jag och ron) käkade varsin hamburgare. Sabine ville absolut inte ha injera idag och jag måste erkänna att det inte satt helt fel med en burgare i den här magen heller. Fast det kändes enormt konstigt att äta med båda händerna, jag har ju precis lyckats lära mig att vänsterhanden är toahanden och den stoppar man inte i maten.

   Det var också skönt att slippa laga mat i köket här, jag har inte riktigt lyckats vänja mig vid de oversizeade insekterna än. Meeeen som jag brukar säga: den som har kackerlackor är aldrig ensam!

   Jaa hörni. Nu sitter man här med sin windows98laptop och det åskar ute. Det är fortfarande bara några timmar sedan jag kom hit till Addis, men tjena vad Sverige känns långt bort och länge sedan.

   Sist jag skrev satt jag på ett internetcafé, men nu är jag alltså på rummet. Sen sparar jag dokumentet på ett usbminne och lägger ut det sen, smart va? Fast det innebär ju att inläggen läggs ut en tid efter att det skrivits.

   Imorn åker vi till Nakamte. Det visade sig att vi ändå inte kommer börja varken språkkurs eller undervisningsförberedelser förrän på tisdag (Idag är det torsdag), så när Kersti (föreståndare på gästhuset där vi bor frågade om vi skulle med dit sa vi (okejdå jag) att vi jättegärna hängde på. Så det blir värsta äventyret redan imorn!

   Med anledning av detta behövde jag en lite mindre väska mer lämpad för vildmark så jag och Ron Weasly tog en sväng på gatan utanför där vi bor för att köpa en ryggsäck (den gick förövrigt på 30 svenska kronor och var riktigt rejäl). Då träffade vi några assköna killar som vi spelade världens mest slitna flipperspel emot. De var så roliga, lärde oss räkna på amarinja och allt.

   Det är roligt med amarinjan, folk är väldigt hjälpsamma och skiner upp om man säger något på amarinja. Samtidigt känns det helt oöverkomligt att någonsin kunna fatta ett helt samtal.

   Nu är klockan bara halv fem men jag är trött som om den vore tolv minst. Kan ju bero på den något keffa flygplansnatten.

   Något som man verkligen hajar till över här borta är de stora kontrasterna. Bredvid butikerna vars lokaler knappt kan kallas skjul ligger amerikanska ambassaden som är det mest sinnessjuka jag sett. Här snackar vi inte en mur och vakter utan tre murar, taggtråd, väghinder, fotoförbud och män med maskingevär på axeln. Det är helt stört. Jag får impulser att försöka ta mig in, men jag har blivit avrådd av våran chaufför.