Haromdagen fick jag ett ambitiost infall och bjod hem ett gang etiopier på lite svensk kultur. Jag stod i timmar och stekte plättar av olika storlekar (ni missinformerade skulle formodligen kalla de större för pankakor). Det blev jattetrevligt faktiskt, fast manga av dem missuppfattade lite och borjade ata plättarna med sylt som om de vore injera med wot. De la altsa pa massa sylt på en stor plätta och sen at de upp sylten med hjälp av de små plättarna, la på mer sylt osv. Som om sylten vore själva maten.. Jaja.

   I vilket fall hade vi väldigt kul, svårt att ha annat när man bjudit Anele, en helt sanslöst knäpp etiop. Han har bott på gatan manga år så han är inte sa förbaskat väluppfostrad som endel kan vara. Jag skrattade sa jag grat flera ganger, kanske inte mest för att hans humor är bra utan för att han faktiskt skojar.

   Nagra andra som dök upp på party var Wondo och hans familj, åh vad jag gillar den familjen. De hade med sig alla tre barn. Den aldsta, Geto seteny, har inte bott hemma på länge, han har bott hos sin mormor men nu har de tagit tillbaka honom for de är rädda att han ska kidnappas. De bor lite utanför stan, mormorn och morfarn, och det hander tydligen lite sant dar. Den mittersta ungen är tjock och glad. Och sen den yngsta.. VÄRLDENS, och jag overdriver verkligen inte nu, det ar sant: VÄRLDENS vackraste sotaste finaste ettaring. Jättevacker brun farg och varldens storsta ögon. Och livradd för vitingar.. Nu har jag antligen lyckats fa henne att lite pa mig. Ah sa liten och latt och blyg. "Du älskar verkligen mina barn" sa Senait Wondos fru. "Du får en. Tarikoa (den yngsta) har ingen gudmor. Du far bli det. Vill du det?"

   Så gick det till när jag fick ett gudbarn. Det är kind of a big deal här nere faktiskt så jag är glad och djupt smickrad. Vi var på hennes ettårskalas iförrgår. Bara närmsta släkten var bjuden och jag fick sitta med fodelsedagsbarnet helatiden.