Det ar sa sjukt. Nu nar allt vridet har blivit vardag och allt exotiskt rutin sa gar veckorna sa fort. De bara rusar forbi. Jag hojer inte pa ogonbrynen at en nyslaktat get vid vagkanten, inte at man som haller handen, allt ar en del av de normala.     
   Pa skolan har jag slutat storas av de minimala resurserna, det har blivit ett satt att arbeta. Mina kara barn foresten, jag alskar dem mer for varje dag. Hur ska jag kunna lamna dem?

   Jaghar rastaflator igen forresten! Det var infor ett av dessa orakneliga etiopiska brollopen som min van Snbrat tyckte att jag borde fixa haret. Men jag trivs bra i de har! De ar snurrade langs skallen och jag ser inte lika tunnharig ut som av de forra flatorna. Foton kommer! I promise.