Idag dök han upp pa missionen igen, Marias lärarkollega som sa att jag var tjock ni vet? Han har tydligen varit där och letat ettpar ganger efter mig. Och ringt mig nagra ganger, bara för att säga hej. Ah vad gör man med sana personer?
   Sinnessjuk dag förresten. En elev pa en annan WSGskola dog inatt, hjärtattack säger de men man vet aldrig. Ingen hade ju sagt om det var aids och jag vet inte hur vanligt det är att 12aringar far hjärtattack. Jaja. Jag kände henne inte men det är ju saklart jattehemskt. I vilket fall var en annan lärare sjuk ocksa sa jag fick hoppa in som vikare och samt inte ha nagon tolk. Sa jag hade altsa dubbla antalet lektioner idag och ingen tolk. Kaoskaos. Jag har aldrigvarit sa arg pa barnen innan, de var sa högljudda! Sen pa eftermiddagen var det begravning sa alla larare utom jag och en till skulle iväg. 120 barn skulle vi varit tva pers pa! Det gar ju bara inte. Jag sa det till Tomas rektorn: I have headace (OJ vilken huvudvärk förresten) and I don´t speak amharic, I can´t take care of all these kids. Da sa han (jag rodnade lite, det var en fin komplimang): Miriam, you speak better amharic now than all the previous volonteers. But your right. We let the kids play outside and the guards can watch over them. Go home.
   Jag kände det seriöst som om han räddade mitt liv. Usch vilket vidrigt kaos det var idag. Jag är helt slut. exhausted kan man säga men eventuellt inte stava till.