Nyårsbreaket är över och imorn ska vi tillbaka till skolan och förhoppningsvis börjar vi urskilja lite rutiner i arbetet. 2001, nytt år, ny start. Jag får sluta säga att jag är född 89, de kommer ju tro att jag är tolv.

   Åh vad svårt det är med alla dessa tiggare! Jag mår så dåligt av att se dem. Samtidigt så kan jag bli så irriterad när man ser att de ena sekunden skrattar med en kompis, men när jag (vit=gjordavpengarlättluradidiot) går förbi så kopplas hundvalpsögonen på och man haltar nog lite också och gnäller "and bir, moneymoney, hungry, breadbread, and birr one birr". Vad ska man göra? Man kan inte ge till alla men vad ska man ge till vem? Jag pratade med en etiopier och han sa att han ger till handikappade bara, för att det finns så många skumma business och att han inte vill uppmuntra tiggeri (här kan man tjäna mer som tiggare än som lågavlönad arbetare om man ser riktigt eländig ut) och det kanske är bra men jag får en så obehaglig freakshowkänsla av det "här sitter du och skyltar med dina benstumpar så dig ger jag". Fast jag tror en viktig grej kan vara att varesig man ger dem något eller inte så ska man behandla dem som andra människor man möter på gatan, lika artigt och respektfullt och ger man någonting behöver man ju inte kasta det vid deras fötter och skynda vidare, man kan ju prata lite med personen och se den i ögonen. Jag har så lätt att tänka att tiggare är tiggare men de är ju personer.