Vad ska jag säga om färden? Det var trångt, det var svettigt och periodvis högljutt men på det hela taget uthärdligt om vi bortser från de två sista timmarna som vi tillbringade på en mindre buss, den mellan arba minch och chencha. G-a-l-e-t, vänner, g a l e t! Jag trodde ärligt att jag skulle dö av värmeslag, eller kanske av irritation. Ni kan tänka er, vi hade då åkt sexton timmar och man var trött hungrig varm och kinkig och så packas man in på en buss som redan är överfylld och kläms fast under någons halvfräscha armhåla samtidigt som man försöker hålla koll på sin väska och svara artigt på tilltal. Vid ett tillfälle satt jag faktiskt ner och runt mig stod tre vänliga etiopier och pratade omväxlande om mig på amarinja och med mig på engelska. Ni som känner mig vet att jag inte är jordens mest översvallande vänlighet när jag är trött, men jag bet ihop och svarade kort ibland. Oj vad de var fulla av omsorg. Jag hade lindat mitt halsband runt armen och de försökte förklara för mig att halsband ska man ha runt halsen. Jag vet, tack, jag vill ha det här. Det är liksom inte riktigt okej att vara på osocialt humör här så de fortsatte försöka få igång mig. Nämen kolla! Du har lika många flätor på huvudet som flickan där! Det var väl roligt? Jo, javisst. Jättekul. Jag trodde nästan att de skulle be om att få adoptera mig. Jag kände någon som kände på min arm och när jag vred på huvudet såg jag ett litet barn som fascinerat petade på min vita hud. När det märkte att jag kollade på det började det dock gråta förtvivlat och behövde bli tröstad av sin pappa. Jag uppfattade tillräckligt många ord för att fatta att han sa till barnet att vita människor inte är farliga. En annan period satt en man på min axel. Javisst. Det var trångt i mittgången och han hittade väl ett bekvämt sätt att luta sig på. Vi skojade om honom som papegojan på min axel tills bussen hoppade till nästa gång och man fick någon annan i knät. Tillslut fanns det bara en sak att göra för att stå ut och det vara att sjunga disneylåtar på svenska men göra om texten så att den handlade om en svettig buss. Inga kommentarer på vår humornivå. OJ en sak till! Jag berättade ju inte om poliskontrollen. Hoho! De är så rutinerade på sånt där de kära etiopierna. Bussen är för full, sa polisen. Nähä? Tänkte jag, det kan du ju inte mena. Vi kan ju knappast vara fler än fyra pers per säte i snitt. I vilket fall så här smart löstes problemet. Chaufören beklagade och vände tillbaka mot arba minch för att lämna några, men hihohi! Runt hörnet stannar bussen och släpper av folk som får åka med mopeder och andra bilar själva till efter poliskontrollen. Polisen kontrollerar bussen ännu en gång, ger den godkänt, och några hundra meter fram släpper vi på folket igen.