Det är regnperiod fortfarande, prick den 27e tar den slut säger de. Men regnperioden är  i alla fall inte regnperiod som jag föreställde mig den. Det regnar några gånger om dagen helt enkelt, men mellan skurarna (duscharna) är det sol, och marken torkar ganska snabbt.

   Jag har köpt fina trädjur att ha i mitt fönster, en krokodil, en getaktig sak och en elefant samt en ljusstake. Alla i sånt där hårt svart fint trä. Hoppas det inte var fridlyst på nåt sätt.

   Igår åkte vi upp på ntoto berget på vars sluttning vi bor. Kersti körde oss, vilken stålkvinna by the way. Hon har ju blivit etiop (etiopier?). I alla fall på vägen mötte vi många av vedkvinnorna, jag vet inte hur mång kilo var de bär men hjälp jag blundade nästan. Min ryggrad går ju av bara av att se dem, och fatta att de går hela vägen varje dag med det där på ryggen. 500 meters höjdskillnad. En tjej kan inte ha varit gammal alls. Å andra sidan är många här svåra att åldersbestämma. Men usch jag känner lite såhär: det är 2008 (eller enligt etiopierna 2001) och att bära ved på ryggen flera mil känns lite last year eller kanske stone age. Kan ingen ge dem en lastbil eller åtminstone varsin kärra? Det gör så ont att se dem. Vad ska man göra? Vad ska vi göra? Vem ska göra nåt? Åååh.  Sucksucksuck. Käre värld vad många människor som lever under helt ofattbara förhållanden. Varje busshållplats här är mångas sovplats, och varje gathörn har sina tiggare.