När vi skulle hem idag följde en sådär trettio barn med oss hela vägen. Jag höll kanske fyra barn i varje hand och jag vet inte hur många som höll i min väska och min tröja och min armbåge. De är väldigt väldigt fina, visst. Men klockan var tre och jag hade inte ätit sen åtta, de babblade på amarinja och jag kan bara säga hejhurmårdu jagfattarinte hurgammalärdu detregnar vadbra och tillslut kände jag att de samtalsämnena var uttömda och att alla de här barnen inte skulle åt mitt håll och att de hade gått långt från skolan och puh.  Så jag stannade och Ron stannade en bit bort med sin flock, och jag skakade hand med alla (flera gånger) och sa hejdåhejdåhadetbra stanna här, gå hem. Och alla svarade glatt men fortsatte gå med mig. Då kommer en kille, min ålder kanske, svårt att säga, och börjar slå barnen med en pinne! Jag har aldrig blivit så upprörd i hela mitt liv. Han bara slog dem! Jag skrek åt honom på engelska och han blev jätteförolämpad för han tyckte väl att han hjälpte mig. Men åh mina kära barn. De rör han inte! Barn är inte riktigt människor här. Tillochmed lärarna jag jobbar med som är jättefina människor kan slå till barnen när de är dumma. Inte jättehårt alltid, men ändå. Ofattbart.

   Jag och flocken gick vidare och träffade en man som sa: är det dina barn?

Ja! Sa jag trotsigt för jag var väl trött och hade solsting och trodde att alla etiopier ville slå dem men han visade sig vara jättesnäll och sa vänligt tillbarnen på amarinja att de skulle gå hem. Det var bra och snällt. Hejdå.