Jaa hörni. Nu sitter man här med sin windows98laptop och det åskar ute. Det är fortfarande bara några timmar sedan jag kom hit till Addis, men tjena vad Sverige känns långt bort och länge sedan.

   Sist jag skrev satt jag på ett internetcafé, men nu är jag alltså på rummet. Sen sparar jag dokumentet på ett usbminne och lägger ut det sen, smart va? Fast det innebär ju att inläggen läggs ut en tid efter att det skrivits.

   Imorn åker vi till Nakamte. Det visade sig att vi ändå inte kommer börja varken språkkurs eller undervisningsförberedelser förrän på tisdag (Idag är det torsdag), så när Kersti (föreståndare på gästhuset där vi bor frågade om vi skulle med dit sa vi (okejdå jag) att vi jättegärna hängde på. Så det blir värsta äventyret redan imorn!

   Med anledning av detta behövde jag en lite mindre väska mer lämpad för vildmark så jag och Ron Weasly tog en sväng på gatan utanför där vi bor för att köpa en ryggsäck (den gick förövrigt på 30 svenska kronor och var riktigt rejäl). Då träffade vi några assköna killar som vi spelade världens mest slitna flipperspel emot. De var så roliga, lärde oss räkna på amarinja och allt.

   Det är roligt med amarinjan, folk är väldigt hjälpsamma och skiner upp om man säger något på amarinja. Samtidigt känns det helt oöverkomligt att någonsin kunna fatta ett helt samtal.

   Nu är klockan bara halv fem men jag är trött som om den vore tolv minst. Kan ju bero på den något keffa flygplansnatten.

   Något som man verkligen hajar till över här borta är de stora kontrasterna. Bredvid butikerna vars lokaler knappt kan kallas skjul ligger amerikanska ambassaden som är det mest sinnessjuka jag sett. Här snackar vi inte en mur och vakter utan tre murar, taggtråd, väghinder, fotoförbud och män med maskingevär på axeln. Det är helt stört. Jag får impulser att försöka ta mig in, men jag har blivit avrådd av våran chaufför.