Sisais family Ännu en helt galen dag vänner, helt galen. Vi har varit och hälsat på Sisai, den äldsta av killarna som åkte med oss. Han är tjugo och har inte träffat sin familj på mer än tio år. Åh vad kan jag säga om Sisai? Han är så skön. Han är en av de få etiopier vars humor jag faktiskt förstår. Han är så rolig! Han är väldigt väldigt mörk och har väldigt grova drag. Stor näsa och stor mun och framskjutande ögonbryn och han skämtar helt utan att dra på munnen. Hans familj bor i ezzo, och enda sättet att ta sig dit från chencha är med någon lokal lastbil. Det var en skumpig färd, ja. Rutinerade passagerare beslagtog de säkraste platserna längst fram, men längst bak stod jag och njöt i fulla drag. Det var så kul! Man fick verkligen hålla i sig. Allt jag drömt om som barn hade jag: Jag åkte flak utan bälte oförskämt fort och extremt skumpigt. Vem behöver gröna lund hörni? Väl framme i byn visade det sig vara lättare sagt än gjort att hitta vår käre sisai. Den var större än vi trott och i och med att han inte bott där på länge kände ingen honom. Fler och fler blev involverade i sökandet och jag överdriver inte när jag säger att en klunga på femtio pers stod runt oss. Sofia kom med den smarta idén att visa en bild på honom på Davids kamera och tillslut tillslut hittade några barn honom. När vi träffade honom stod han där omgiven av byns hela befolkning med händerna surmulet i fickorna. Det var pinsamt tyckte han och det kan man väl förstå. Hans pappas ansikte var ett enda stort leende och honom har jag fotat för att jag vill måla honom sen. Familjen var för fattig för att bjuda på något, så efter att ha avnjutit byns specialité, friterat bröd, på ett café började vi gå hemåt då vi insåg att ingen bil skulle gå. Vi gick och vi gick och solen stekte min stackars hårbotten mellan flätorna för att inte tala om Davids hud som är mycket mera känslig, rödhårig som han är. Plötsligt hörde vi dock motorljud, ah ljuv musik, och en fylld lastbil skumpar förbi. Innan jag hinner koppla något alls börjar Wondo och David springa efter den och klättrar upp. Jag och Sofia hakar på och jag blir uppslängd i flaket av två starka etioparmar. Så där satt man. Mellan en get och en säck socker på massa tegelstenar tillsammans med jag vet inte hur många andra. Det var skönt att komma hem till rummet som sofia och jag delar och betalar 5 bir var per natt för. Det är mindre än 4 spänn. Väggarna är cement och målade i en hysterisk turkos färg, lakanen fuktiga och toaletten är en potta alternativt ett hål i marken en bit bort. Men detta är altså inte klagomål. Jag gillart.