Åh nu har pojkarna Sofia sponsrat spridits som för vinden till sina barndomsbyar. Vi får se om de kommer tillbaka. Det vore ju fint om de vill återförenas med sina familjer, samtidigt som jag kan tänka mig att det är svårt för någon som bott i stan i tio år att flytta tillbaka till att leva väldigt enkelt och kanske inte ha möjlighet till skola.

   Idag har det varit helt fantastiskt, jag kan knappt beskriva hur fint det har varit. Wondo, som jag pratat om innan, Sofias etiopiska vän, har släkt har i trakten som han inte träffat på 10 år och de har vi varit och hälsat på. Det var två och en halv timmes promenad dit, och tro inte att det fanns en väg. Nänä. Däremot gick vi i jordens kanske vackraste landskap, upp och ner för bergen och det var så vackert! Helt otroligt. Jag kan inte beskriva det, man är så högt upp och ser så långt och det var sol och.. Ja. Jag är salig.

   Det var helt underbart att se hur alla tog emot wondo som om han bara varit borta i några dagar. Vi var de första vita i byn, åtminstone sa de det. Vi blev bjudna på något slags rostad korn i hyddan samt kokt potatis och te gjort på kaffeblad. Det sistnämnda var en smakupplevelse jag sent glömmer. Det. Var. Äckligt. Jag tvingade i alla fall i mig en halv kopp men Sofia och David sa blankt nej.

   Men fatta vad fascinerande. Livet i byn vi var är så långt från livet i Addis man kan komma, ännu längre från livet i Sverige. Men det är ingen minoritet i Etiopien som lever som de. Och på något vis tycker jag det kändes som att de fattiga på landsbygden har det bättre än de fattiga i stan. Folk som vilar sig på sina gräsmattor var ingen ovanlig syn, och de var glada och vänliga. I och med att många aldrig sett en vit var det heller inte så att man blev dränkt av tiggare, bilden av att alla vita är stenrika har inte nåt till avkrokarna än.

Vägen hem var ett äventyr, det hade regnat och leran som på vägen dit varit hård och sprucken var flytande. Vi slirade ner för sluttningarna och kämpde oss uppåt. Utan hjälp från Abraham som höll min arm i ett stadigt grepp hade jag helt säkert ramlat fler gånger. Wondo hjälpte sofia men David klarade sig själv.

   Ah har ni tuggat sockerrör föresten? Det var gott. Speciellt efter den leriga strapatsen.