Sista dagen i Ambo gick vi till nagra vattenfall med den flummigaste av amerikanerna. Han var trevlig men inte överdrivet pratsam. Tur da att Elina och jag kan prata pa rätt bra. Där tog vi snygga foton, badade fötterna och sag en babian, eller heter det babian? En stor apa i alla fall.

   Innan vi hoppade pa addisbussen sag vi vara kära smapojkar igen, de var pa väg till caféet vi var pa dagen innan, jag hade betalat personalen till att ge dem bröd en till gang. Jag sträckte framn handen för att hälsa pa Daniel men da gav han mig en kram istället. Ah, jag kommer sakna honom. Sa liten och oförstörd.

   Hahaha helt kul var det idag när vi gick längs floden igen. Vi satte oss ner pa ett lungt ställe för att njuta lite av solen och titta pa det forsande vattnet när en kaxig ung etiop fragade om vi inte skulle bada. „Jag badar om du badar" sa jag eftersom jag tänkte att det var för strömt. Men tror ni inte att killen drar av sig kläderna och hoppar i. Efter att han simmat gick han upp pa andra sidan igen och ropade „din tur!" Sa vi hade ju inte mycket till val. Som tur var hade vi badkläder under kläderna sen källdoppet. Huuh vad kallt och strömt det var! Och när vi klev upp hade det blivit en helt liten folksamling vid stranden som skulle kolla pa utlänningarna när de betedde sig konstigt. Menmen, det var det värt!

   Även varan andra riktiga semesterdag inledde vi med ett dopp i den varma källan. Vi gick dit riktigt tidigt och sag soluppgangen. Sen avnjöt vi varan frukost (en papaya) under helt fantastiskt vackra fikonträd och kollade pa apor som ville ha varan mat. Efter att ha spenderat lite tid men inga pengar pa den lokala marknaden kopte vi varsin strahatt för en tia (de ska kosta fem, det vet jag men försaljaren var keff) och gick sen för att se vara fotbollskillar spela match. De förlorade, men pa matchen traffade vi fler amerikaner, det visade sig att the peace core (stavning?) Hade en tioveckorskurs just i ambo. Amerikanerna bjöd med oss pa mat och öl. Nagra av dem var rätt trevliga.

   Efter maten sa gick vi och strosade lite i Ambo jag och Elina. Det var da jag träffade mina tre sma favoriter. De ar tre assöta smapojkar, en 6 ar och de andra tva tolv. De var sa fina, tiggde inte utan ville bara prata lite, saga what is your name och halla handen. I vilket fall tog vi med oss dem till ett café och gav dem varsin stor crossiant. De var sa fina att prata med! Det visade sig att en av dem hade ett hem och gick i skola, de andra bodde pa gatan. Ah de var sa gulliga med varandra. Han som hade ett hem sa att lillkillen fick sova hos honom men att han inte ville. Och när en hade en godis sa bet han av den och gav halva till nästa som bet en liten bit och gav till lillkillen.

Ah och jag kommer aldrig glomma Daniels (lillens) stolta leende när han  skolkillen berattade att han ville bli doktor. „Da kommer han att ha bil och pengar!" Viskade han till mig. SA SÖTA sa jag dog och jag vet inte vad men man blir sa ledsen att sa fina barn bor pa gatan. Vad kan man göra??

   Aven om starten pa var lilla tripp kanske inte var sa angenäm sa var den i alla fall inte händelselös. När vi vaknat ickeutvilade sa tog vi oss ett dopp i den varma källan här, det var nice. I poolen träffade vi ett fotbollslag fran awassa som skulle spela match. De var trevliga och roliga förutom att de gissade att jag var 16 ar. Bättre än 13 dock. Efter det hoppade vi pa en bil mot lake wendchi som är en vulkankrater, det var sinnessjukt vackert och vi fotade och lanade hästar och red. Oj vad jag bara rabblar nu vad vi har gjort. Kan inte hjälpas. Jag är trött.

   Vi gick i alla fall en tur längs floden ocksa, men dagens mest otippade grej maste ju ha varit att när vi kom tillbaka till hotellet sa sa personalen att vi hade besök av en vän. Vad konstigt tankte vi, vi kanner ju ingen här. Men vi förljde med och blev inbjudna till köket och där inne satt tadaaaa en annan vit. Alltsa maste vi ju kanna henne, hon är ju vit. Sa vi blev bjudna pa mat och förde ett ganska krystat samtal med en helt okänd amerikan som ocksa blivit ditslapad. Jag antar att det bör ses som en rätt gullig gest ända.

   Jag ska nu berätta om en helt hillarious hotellnatt. Eller ja, först ska jag kanske nämna att vi hamnade i Ambo, väster om Addis. Det var mörkt när vi kom fram sa vi stapplade in pa första bästa billiga hotell med vara väskor. „Alga alle?" fragade vi, och personalen sneglade tveksamt pa varandra innan de försiktigt fragade om vi verkligen kommit rätt. Jaaa det har vi sa vi men de fortsatte att rekommendera ett dyrt hotell en bit nerat vägen. Tillslut sa de att de i alla fall hade ett rum ledigt, sa det tog vi.

   När vi kom lag det massa kläder överallt i rummet. Vems är de här fragade vi, de är vara sa personalen och tog ut kläderna. Fönstret var öppet och pa fönsterbradan satt en man och log förföriskt. Vi vill stanga sa vi. It is possible sa personalen, sa vi började göra det när vi upptäckte att bara en fönserlucka fanns. Nagon sprang iväg och hamtade en till. Dörren var sned och hopspikad av gamla restplankor sag det ut som men den gick i alla fall att stänga, och lasa med en träplanka som gick att vrida.

    Pa golvet hittade vi tre fimpar och manga kackerlackor samt tva spindlar och ett kondompaket. Vi släckte och försökte somna trots att en TV med etiopiska musivideor stod pa pa hogsta volym precis utanför varat rum. Jag hade precis somnat när vi hörde rattorna första gangen. Stora äckliga rattor som gick i taket och i väggarna. Vi blev äcklade men stoppade papper i öronen och försökte somna om. Jag vaknade gang nummer tva av att Elina förhandlade vänligt med en man genom var haliga dörr. Han ville in men Elina sade pa sitt snälla sätt att nej det gar inte for sig, vi öppnar inte för en främmande man mitt i natten. Han gav sig inte utan bankade hardare och hardare pa dörren och tillslut blev jag klarvaken. Och jättearg. Och skrek „Idiot ge dig iväg vi sover vad har du för problem" pa amarinja. Varpa det blir tyst. 1 sekund. Sen fortsätter han, säkert en kvart till.  Jag ville skjuta honom. Självklart kunde jag inte somna om sen.

Det var den natten.

   I söndags bjöd jag hem nagra av sofias gatukids pa lunch (Har ni förresten nagon aning om hur mycket 17ariga killar kan äta?) I vilket fall hängde Ambessi pa, samma kille som har tatuerat Bom barley (endel här har missuppfattat bob marleys namn litegrann)  pa underarmen och suttit i fangelse med tedy afro, jag tror jag har skrivit om honom innan. Han är äldre än killarna men äter ocksa väldigt mycket. Nu kommer jag inte ihag vad jag skulle komma fram till. Haha, knäppt, jag har verkligen glömt. Men det kan vi ju konstatera att jag kommer aldrig att bli nagon bra husmor. Jag gillar inte att laga mat.

   Men Ambessi är cool faktiskt, sjukt streetsmart. Fast han har sumpat manga chanser att komma bort fran gatan sa jag känner lite att han far skylla sig själv nu, fast det är ju inte som att han klagar, jag tror han har det hyfsat bra. Förvirrat inlägg. Förlat. Nästa blir bättre.

Ah jag satt bredvid en asskön kvinna pa bussen idag! Hon var kanske en och förtio lang (kort) och absolut underbar. Nar bussen stannade till for att fler skulle fa kliva pa kom nagra unga män fram till det öppna bussfonstret och borjade ösa komplimanger och erbjudanden över mig. „Känner du dem?" pep den lilla kvinnan. „Nej" Sa jag varpa den lilla kvinnan skällde ut de stora männen efter noter pa supersnabb amarinja och nar bussen akte vidare hötte hon med naven at dem.

Hon var cool. Jag ska ocksa bli en och fortio och mörkhyad och cool när jag blir stor.

   Det är jul snart! Kunde inte kännas mer avlägset. Ikväll har vi swedes en lussning dock, hos någon som jobbar på svenska ambassaden. Blir lustigt. Istället för lucialinnen kommer vi vira gabis runt oss. Vita filtar alltså.

   Elen har betett sig sa konstigt på sista tiden. Ibland när man tänder lampan kan ljusskenet vara så starkt att man bländas och sen går det ner så att lampan bara glöder lite svagt. Jag tror att det är det som har pajat min Cdspelare.

   Vi var på en asbra jazzspelning häromdagen och jag blev så inspirerad. Jag måste nog gå folkis nästa år!

    Det var nog allt för idag. Eller var det något mer? Jo, jag har blivit tjock också. Jag borde tilllägga det för att undvika okänsliga kommentarer när jag kommer hem. Det är lite känsligt ämne. Det är en myt att man går ner i vikt i Etiopien. Tack och hej!

   Åh jag trivs så bra på jobbet. Har jag sagt att en till tjej börjat jobba på samma skola som jag? Elina heter hon och är svensk och jättebra. Det är så bra att ha någon att planera och prata med, och dela alla de fina barnen med. Jag älskar dem så jag spricker, seriöst. Och åh vad man blöder när man får höra deras historier, de är helt fruktansvärda alldeles för ofta. Senast fick jag veta att Hannah, en heelt galen elev, ADHD eller någon annan bokstavskombination tippar jag på, bor ensam med sin pappa som är helt alkoholiserad.

Vad kan man göra? När eländet har namn och ansikte får man det så mycket mer på sitt samvete. Suck.

Hannah blev retad av de andra flickorna för att hon inte hade nagra flätor och eftersom pojkarna ska ha rakat huvud och flickorna flätor eller rakat huvud av hygieniska skäl så tog jag in hannah i lärarrummet en dag och gjorde på henne. Det blev inte lika fint som om en etiop hade gjort dem, men hon blev jätteglad och nu kommer hon till mig varje dag och visar flätorna.

    Självdistans skulle behövas här nere! Finns det en enda etiop som kan driva med sig själv och vara sarkastisk? Och var får alla dessa frimodiga uppvaktare sitt självförtroende ifrån? Nu har jag fatt en helt knäpp kille på halsen som jag träffade på minibussen första gången. "Do I know you?" Sa han och fyrade av ett leende han helt säkert övat på framför spegeln och som han själv tycker är fantastiskt charmigt. "No" Svarade jag surt och o-charmigt. "Yeah, I know you! You live next to the Amercan Embassy, right?" "Yes I live there" Muttrade  jag, vände mig bort och sen var det inget mer med det. Trodde jag.

   Sedan dess har han och hans jättelika tjockishiphopkompis varit här på missionen och letat efter mig tre gånger. Men ta ett nej snälla!

    Annars är jag lite fnissig för att Habtamo i fruktbutiken friar lite då och då.

   Haromdagen fick jag ett ambitiost infall och bjod hem ett gang etiopier på lite svensk kultur. Jag stod i timmar och stekte plättar av olika storlekar (ni missinformerade skulle formodligen kalla de större för pankakor). Det blev jattetrevligt faktiskt, fast manga av dem missuppfattade lite och borjade ata plättarna med sylt som om de vore injera med wot. De la altsa pa massa sylt på en stor plätta och sen at de upp sylten med hjälp av de små plättarna, la på mer sylt osv. Som om sylten vore själva maten.. Jaja.

   I vilket fall hade vi väldigt kul, svårt att ha annat när man bjudit Anele, en helt sanslöst knäpp etiop. Han har bott på gatan manga år så han är inte sa förbaskat väluppfostrad som endel kan vara. Jag skrattade sa jag grat flera ganger, kanske inte mest för att hans humor är bra utan för att han faktiskt skojar.

   Nagra andra som dök upp på party var Wondo och hans familj, åh vad jag gillar den familjen. De hade med sig alla tre barn. Den aldsta, Geto seteny, har inte bott hemma på länge, han har bott hos sin mormor men nu har de tagit tillbaka honom for de är rädda att han ska kidnappas. De bor lite utanför stan, mormorn och morfarn, och det hander tydligen lite sant dar. Den mittersta ungen är tjock och glad. Och sen den yngsta.. VÄRLDENS, och jag overdriver verkligen inte nu, det ar sant: VÄRLDENS vackraste sotaste finaste ettaring. Jättevacker brun farg och varldens storsta ögon. Och livradd för vitingar.. Nu har jag antligen lyckats fa henne att lite pa mig. Ah sa liten och latt och blyg. "Du älskar verkligen mina barn" sa Senait Wondos fru. "Du får en. Tarikoa (den yngsta) har ingen gudmor. Du far bli det. Vill du det?"

   Så gick det till när jag fick ett gudbarn. Det är kind of a big deal här nere faktiskt så jag är glad och djupt smickrad. Vi var på hennes ettårskalas iförrgår. Bara närmsta släkten var bjuden och jag fick sitta med fodelsedagsbarnet helatiden.